”Allahs smutsigaste varelser”, påstådda människooffer och hästkött

”Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil. Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.”

Så börjar Ibn Fadlans krönika om hans möte med ruserna. Ibn Fadlan, vars fullständiga namn är Ahmad ibn Fadlān ibn al-Abbās ibn Rašīd ibn Hammād, var en arabisk upptäckare och författare som levde och verkade på 900-talet. Mycket av det han skrev i sin krönika om ruserna är nog sant, eller har iallafall spår av sanning. ”Ruserna” har tolkats som skandinaviska vikingar och floden där de möttes har tolkats som Volga i östra Europa.

Ibn Fadlan skrev även:

”De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter bajs eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.”

Han beskrev alltså vikingarna som ”Allahs smutsigaste varelser”. Detta skulle jag dock vilja påstå är inget annat än en arabisk lögn. Vikingarnas renlighet är väl dokumenterad genom en mängd fynd. I vikingatida gravar har man hittat allt från kammar, pincetter, saxar, örslevar och nagelrensare. Just naglarna skulle alltid vara noggrant klippta, jättarnas skepp Nagelfar består av döda människors naglar och man ville ju inte påskynda skeppsbygget om man skulle stupa tvärt.

Vikingarna var även mycket förtjusta i att bada och tvätta sig, så pass att de uppkallade en hel veckodag efter det, lördag – som betyder lögardagen, som är fornnordiska för ”baddag”. När vikingarna slöt fred med Bysantinska riket i början av 900-talet så krävde de tillgång till rikets offentliga bad ”så ofta som de ville”.

Lögardagen började ofta med svettstugan, eller bastun. Arkeologer har grävt ut sotiga stenar ur en bastu i vikingabyn i L’Anse-aux-Meadows i dagens Kanada. På vikingatidens Island hade de större gårdarna en bastu i en separat byggnad. Bastubad omnämns även i Eyrbyggja saga, där två män blir dräpta efter att ha bastat.

Efter bastun tog man ett dopp i en träbalja och tvålade in sig från topp till tå med den egengjorda tvålen, beståendes av djurfett och aska. Vattnet i träbaljan var troligtvis inte uppvärmt och skulle således svalka efter bastuns hetta.

För vikingarna var god hygien en hederssak. Om en viking inte tvättade håret med vatten och tvål var det ett tecken på sorg. Kort och gott – vikingarna var väldigt renliga för sin tid.

Ibn Fadlan beskrev även i sin krönika hur man offrade en slavinna, i samband med en begravning av en storman. Asatron är även till viss del förknippad med människooffer, men offrades verkligen människor på de nord- och sydgermanska bloten? Ingen vet helt säkert, men vi kan gå igenom skrifterna. Vi börjar med att läsa Adam av Bremens krönika:

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Denna krönika är en av ett fåtal källor som omnämner människooffer. Adam av Bremen var en fanatisk kristen krönikör och propagandist, som levde på 1000-talet. Det bör nämnas att själv aldrig besökte blotet, eller ens gudahovet, i Gamla Uppsala. Han hade enbart fått blotet muntligt återberättat till sig av den danske vikingen Svend Estridsson, även han var kristen. Således är krönikan inte särskilt trovärdig. Möjligtvis är skriften bara kristen propaganda för att smutskasta hedendomen och påvisa hur ”barbarisk” den är.

En annan källa som omnämner människooffer är Ynglingatal. En upprättad kungalängd för Ynglingaätten, författad av den norske skalden Tjodolf av Hvin i början av 900-talet. Den första versen i Ynglingatal som omnämner människooffer lyder följande:

”Domalde av Ynglingaätten var sveakung under sent 200-tal, och son till Visbur. Det var svält och nöd under hans tid varför det blotades mycket för att blidka gudarna. Första året offrades oxar, andra året offrades människor.

Det tredje året samlades hövdingarna till råd varvid det beslöts att man var tvungen att offra kungen, vilket skedde. Tjodolf skrev att ’de svärdbärande blodade marken med sin drott’.”

Drott är ett gammalt ord för kung. Flera generationer senare levde Ane den gamle, som även han sades offra människor. Ynglingatal igen:

”Ane den gamle, eller Aun, av Skilfingaätten regerade av och till över svearna. Son till Jorund. Ane blev bortjagad flera gånger men kom ständigt igen. Han lär ha offrat nio av sina söner till gudarna för att få ett långt liv, en son per decennium. Till sist ska han ha blivit så gammal att han bara kunde ligga till sängs och dricka mjölk ur ett dryckeshorns smalände. Den siste sonen, den tionde, Egil Tunnadolg räddades och gjordes till kung efter faderns död.”

Ibn Fadlans och Adam av Bremens krönikor, samt Ynglingatal är de enda skrifter som omnämner människooffer, iallafall så vitt jag vet. Både Ibn Fadlan och Adam av Bremen kan ha haft lömska motiv och riktade sig till en muslimsk- respektive kristen publik. Ynglingatal skildrar en tid för mycket längesedan, och dess trovärdighet kan diskuteras. Utöver dessa skrifter omnämns inte människooffer alls. Om människooffer varit sed bland folket borde det vara väldokumenterat, men så är alltså inte fallet.

Den anglosaxiske munken Beda den vördnadsvärde omskrev hedningarnas religösa bruk vid flera tillfällen under 700-talet. Han nämner dock aldrig människooffer överhuvudtaget.

Karl den store erövrade Sachsen och införde kristendomen i landet under 700-talets andra hälft. Han skapade lagar mot hedniska seder, men någon lag mot bruket av människooffer finns inte nedtecknad.

Det finns en uppsjö av skrifter som borde ha nämnt människooffer om det hade ägt rum. Min personliga uppfattning är att de germanska hedningarna inte sysslade med människooffer.

Östen Kjellman skrev i sin bok Den forna seden:

”Ett bevis som talar emot kultiskt bruk av människooffer är det faktum att missionärerna och kyrkan vid kristnandet lagligen förbjöd ätande av hästkött såsom en hednisk osed, men kyrkan vet ingenting att berätta om att också ett förbud mot människooffer varit nödvändigt. Som framgått ovan stod ätandet av hästkött i förbindelse med den germanska ”offer”-seden. Det kan jämföras med slaktningen av passah-lammet hos judarna, den offerhandling, som också Jesus företar med sina lärjungar. När kristendomen kom, förbjöds hästkött men inte lammkött, därför att hästkött hörde till hedendomen och lammkött till den ”högre” judiskt-kristna kulturen.”

Det tar oss till vårt nästa ämne: hästkött.

Hästkött hade stor betydelse i det forna Norden, de asatroende nordborna åt hästkött vid sina blot. Senare, efter kristendomens intåg, blev hästkött tabu då det ansågs en hednisk sed att äta det. Även själva hästslakten betraktades som oren. Högst troligen så åt de asatroende folket hästkött i smyg efter kristendomens intåg och förtryck.

Inom judendomen är hästkött otillåten mat.

Hästkött i samband med blot omnämns i Håkon den godes saga. Kung Håkon, som hade anammat kristendomen, besökte ett blot i Trøndelagen i Norge och hans trosval föll inte väl ut hos folket, som ville få honom att blota och äta hästkött.

Trøndelagsbönderna trängdes runt kungen och begärde att han skulle äta hästkött, men han vägrade. Då bad de honom dricka spadet eller äta flottet, men han ville inte det heller. Bönderna var då nära att bruka våld mot honom, men kungens jarl föreslog då att kungen skulle andas in ångorna. Kungen gick med på det, han gick fram till kitteln, lade en handduk över den och gapade över den, sedan gick han åter till sitt högsäte. Bönderna blev dock inte tillfreds.

En annan gång befann sig kungen på gästning, återigen i Trøndelagen. Ett stort antal bönder trängde sig in hos kungen och bad honom blota och hotade honom, kungen åt då några bitar av en hästlever och skålade för hednagudarna utan att göra korstecknet över dem.

Tvånget att äta häst gjorde kungen vredgad, han lämnade Trøndelagen efter gästningen och lovade att hämnas på bönderna.

Försökte självaste Oden få Olav Tryggvason att äta hästkött?

Olav Tryggvason var en norsk kung som skoningslöst kristnade sitt folk, bland annat med hjälp av brutala bestraffningar och avrättningar. Hans livsgärning, som finns omskriven i Olav Tryggvasons saga, måste ha förargat Oden och de andra asarna.

Då den kristne kungen var på gästning på Ogvaldsnes kom en kväll en gammal man på besök. Han var enögd och iklädd sidhatt. Mannen var mycket vältalig och kungen fann mycket nöje i hans berättelser. Mannen var även mycket vis och kungen frågade honom om allt möjligt, då han kunde svara på allt. De båda satt och pratade långt in på natten. Till slut var kungen tvungen att gå och lägga sig, trots att han ville höra fler av mannens berättelser.

En stund senare vaknade kungen och frågade efter mannen, men ingen visste var han fanns. Kungen frågade då gårdsfolket om de hade sett mannen. De svarade att när de lagade mat så kom mannen in till dem och påtalade att köttet var dåligt. Han gav dem två stora och feta sidostycken av nöt, som de la ner i kokkärlet med det andra köttet. Då sa kungen att allt kött var förstört och att det skulle slängas. Han förstod att mannen hade i själva verket varit Oden som kommit för att använda sin trolldom mot dem, men att han inte hade lyckats överlista dem denna gång.

Min personliga tolkning är att det inte alls rörde sig om nötkött, utan om hästkött. Oden försökte helt enkelt lura kungen och hans män genom att säga att det var nötkött. Genom att äta hästkött skulle kungen åter hednas.

Då Island officiellt kristnades, i samband med Alltinget år 1000, krävde islänningarna att hästkött fortfarande skulle vara tillåtet att äta – som ett av tre undantagskrav för att de skulle anamma den nya tron.

Det högtidliga ätandet av häst omnämns även i den isländska Hervararsagan – som skrevs på 1200-talet, men som ska vara baserad på en äldre saga. Hästkött är fortfarande en betydelsefull del av det isländska köket. Köttet i sig liknar nötkött väldigt mycket.

Hästkött var alltså ett helgat kött för de asatroende nordborna, precis som fläskkött. Fläsk är det kött som serveras i efterlivet i Valhall – de stupade krigarnas hall. Varje dag slaktats grisen Särimner och äts på kvällen, för att sedan återuppstå dagen efter och slaktas igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: