Hedningarnas motstånd mot kristnandet

Kristnandet av Europas folk skedde på lite olika sätt. I vissa fall lät enskilda personer döpa sig, men det vanliga var att kungar, ledare och stamöverhuvuden antog kristendomen – och deras folk tog då efter. På vissa platser gick det fort, men på andra platser kuvade sig folket först efter otaliga avrättningar, tortyr och krig. Kristnandet på Island ska ha skett efter en överenskommelse och varit relativt fritt från våld, men på de allra flesta platser, såsom Grekland, Baltikum och Norge, var kristnandet väldigt brutalt.

Kristendomen fick genomslag och segrade precis överallt. På vissa platser gjorde dock folket, eller någon enskild ledare, ett sådant motstånd att det skulle kommas ihåg i århundraden, till och med årtusenden!

Redbad, även känd som Radbod eller Raedbed, var kung över friserna från 680 e.Kr. till sin död. Han är allmänt känd som den siste självständige ledare över Friesland, innan frankiskt övertagande. Då Redbad regerade över de germanska friserna var de ett hedniskt folkslag som bodde i dagens Nederländerna.

De mäktiga frankerna hade vid den här tiden redan övergått till kristendomen och Redbads föregångare, Aldgisl, hade välkomnat kristendomen till Friesland. Redbad ville dock kasta ut den nya läran och befria friserna från frankiskt styre. Friserna rustade upp men förlorade mot frankerna, som anfördes av Pippin av Herstal, i slaget om Dorestad 689 e.Kr. Efter nederlaget var Redbad tvungen att överlåta en del av Friesland till frankerna. Mellan 690 och 692 föll även Utrecht i frankernas händer.

Mot slutet av 690-talet lät Redbad gifta bort sin dotter, Thiadsvind, med Pippins äldste son, Grimoald den yngre, i en fredshandling. Några år senare mördades Grimoald och det sägs att Redbad lejt mördaren.

Efter Pippins död 714 försökte Redbad återigen befria Friesland. Han fördrev biskopen Willibrord och hans munkar. De kristna kyrkor som hade byggts förstördes och på deras platser byggdes istället hedniska helgedomar. Redbad besegrade även en frankisk här, anförd av Pippins son Karl Martell, utanför Köln. Martell är mest känd för att ha stoppat en stor muslimsk invasion i slaget vid Tours 732 e.Kr. Redbad dog 719. Även hans efterträdare kämpade mot den frankiska makten under en tid.

Enligt sägen var Redbad nära att låta sig döpas, men ska ha vägrat då han fick höra att han inte skulle möta några av sina förfäder i himlen efter döden. Han ska ha sagt att han föredrog att tillbringa evigheten i helvetet med sina hedniska förfäder än i himlen med sina fiender, särskilt frankerna.

821DFBD5-58AE-46FB-A9E0-D9EF4C81432D
1500-talsbroderi som visar sägnen då Redbad vägrar dopet i sista stund.

Biskopen Willibrord, som fördrevs av Redbad, ska även ha försökt kristna danerna och deras kung Ongendus, men misslyckats. Den samtida brittiske poeten Alkuin beskriver Ongendus som ”grymmare än alla vilda djur och hårdare än sten”.

Friserna var inte det enda folket vägrade låta sig döpas, utan även den germanska folkstammen saxarna stod emot. År 772 invaderade frankerna Sachsen i vad som senare kom att kallas de saxiska krigen. Frankerna ville erövra landet och kristna folket. Saxarna var vid den här tiden inte enade. Trots att den frankiska hären var övermäktig så vägrade saxarna ge upp. De härjade på frankisk mark så fort de fick chansen.

Saxarnas ledare under krigen hette Widukind, som troligtvis betyder ”skogsbarn”. Han omnämns för första gången 777, då han var den ende saxiske adelsmannen som inte dök upp i frankernas domstol i Paderborn.

År 782 dömde frankernas kung, Karl den store, 4 500 saxare till döden i vad som är känt som massakern i Verden. Efter frankernas övertagande av Sachsen införde Karl den store dödsstraff för de som ville förbli hedningar.

Håkon Sigurdsson Ladejarl, även känd som Håkon jarl, var en norsk jarl som levde på 900-talet. Från 960-talet och framåt låg Håkon i fejd med den norske kungen Harald Gråfäll. Håkon var asatroende. Han regerade på den här tiden över Tröndelagen och Hålogaland. Håkon fördrevs ett flertal gånger av den mäktige kungen, men lyckades till slut alliera sig med den danske kungen Harald Blåtand. Med Harald Blåtands hjälp lät Håkon lönnmörda Harald Gråfäll och blev därefter norsk lydkonung under Danmark.

Håkon jarl höll fast vid asatron trots att Harald Blåtand var kristen. Under Håkons styre fick asatron en renässans och det ska ha varit god fiskelycka och goda skördar.

År 974 stred Håkon, på Harald Blåtands sida, mot tyskarna i slaget vid Danevirke i Danmark. Tyskarna segrade och Harald fick bland annat lova att kristna Norge. Håkon tvångsdöptes, men förkastade snart den kristna läran och bröt alla band med Danmark. Det hela ledde till att Harald Blåtand invaderade Norge och började döpa folket. Harald Blåtand, tillsammans med de fruktade jomsvikingarna, besegrades dock av Håkon jarl i det mytomspunna slaget vid Hjörungavåg omkring 985.

Efter segern över danskarna fick Håkon en ny fiende i den kristne Olav Tryggvason, som landsteg i Norge 995 och ledde ett uppror mot Håkon. Jarlen fördrevs och enligt sägnen dräptes han slutligen av trälen Tormod Kark, efter att ha gömt sig under en grisho på gården Rimol i Melhus. Efter Håkon jarls död bedrev Olav Tryggvason ett mycket brutalt kristnande. Norrmännen kristnades med hjälp av mord, tortyr och hot.

Kung Olav mötte dock sitt öde i sjöslaget vid Svolder 999 eller 1000 e.Kr. Slaget ägde rum vid ön Svolder i västra Östersjön – Svolders plats är idag okänd. Både Snorre Sturlasson och Adam av Bremen har skrivit om slaget. På ena sidan stod den norske kungen Olav Tryggvason och stormannen Einar Tambarskjelve och på den andra sidan stod Håkon jarls son Erik Håkonsson, svearnas kung – Olof Skötkonung och kungen av Danmark – Sven Tveskägg. Bakgrunden till slaget är inte helt klarlagd, men att Olav stupade var en hednisk seger då hans synnerligen brutala kristnande stoppades.

Under 1000-talet hade den engelske missionären Eskillinus, i Sverige känd som Sankt Eskil, kommit till svearike för att kristna folket. Svearna styrdes på den här tiden av den kristne kungen Inge den äldre, men folket var i viss utsträckning fortfarande asatroende. Inge drev på kristnandet och 1084 ville han avskaffa det stora riksblotet som hölls hos svearna. Troligtvis deltog alla de tidigare sveakungarna på detta blot.

Avskaffandet av blotet uppskattades varken av folket eller av tinget i Gamla Uppsala, som gav honom ett ultimatum: blota eller avsäg dig tronen. Inge vägrade ändå att blota, då steg enligt sägen Blot-Sven fram och sa att han skulle upprätthålla blotet om han fick bli kung. Tinget godtog detta och gjorde Sven till kung istället. Blot-Sven är möjligtvis ett smeknamn som betyder ”svennen som blotar”. Inge återvände till Västergötland, där han troligtvis härstammade ifrån.

Omkring denna tid hölls ett stort blot i Strängnäs och missionären Eskil hade tagit sig dit för att hålla en straffpredikan. Han ställde sig mitt bland folket och började åkalla Gud, enligt sägen ska ett stort snö- och regnoväder uppstått och förstört blotet. Svearna blev självklart vredgade och Eskil blev halvt ihjälslagen. En spåman med namnet Spåbodde slog en sten i hans huvud och en annan slog honom med en yxa. Eskil togs halvt ihjälslagen till Blot-Sven som dömde honom till döden genom stening. Han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken.

Ett liknande öde drabbade den ungefär samtida missionären Stenfinn, även känd som Sankt Staffan, då denne försökt kristna Hälsingland. Han förbannade asagudarna, rev ner gudabilder och välte offerstenar – något som förargade de hedniska hälsingarna, som jagade honom ut ur Hälsingland. De hann ikapp honom i Ödmården, en skog mellan Hälsingland och Gästrikland, där han dödades.

Omkring 1087 e.Kr. återkom Inge till Uppsala för att återta makten. Han ska ha tänt eld på Blot-Svens hus och dräpt honom då han försökt fly. Möjligtvis ska han även ha bränt ned asahovet i Gamla Uppsala, det revs i alla fall under hans styre. I Hervararsagan står följande:

”Inge var länge konung och vänsäll och en god kristen; han avskaffade bloten i Svitjod och påbjöd, att allt folk skulle kristna.”

Blot-Sven blev den siste sveakungen som upprätthöll riksblotet. Enligt sägen ligger han begravd i en gravhög nära Östanbro, på gränsen mellan Uppland och Västmanland.

Givetvis finns det många fler berättelser om hedningarnas motstånd mot kristnandet än vad jag skrivit om här. Vissa berättelser finns förevigade, men otaligt många fler har sannolikt gått förlorade med tiden. Ingenstans stoppades kristendomens framfart, bara tillfälligt. Våra förfäders uppoffringar är dock ändå värda att skåla för!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: