Julens ursprung

Vi har alla hört historien om Jesu födelse. Det var då Josef och Maria var på väg från Nasaret till Betlehem för att skatteskriva sig, dock så blev de utan bostad för natten och hamnade i ett stall – där Jesus föddes. Detta påstås vara anledningen till varför vi firar jul i december. I Bibeln står det inte vilket datum det var, inte ens vilken årstid, och att den höggravida Maria skulle göra denna resa under den kyliga perioden, mellan oktober och april, är högst osannolikt. Under kristendomens första 300 år firade man inte Jesu födelse över huvud taget. Dåtidens Mellanöstern, där kristendomen har sitt ursprung, tillhörde till vissa delar Romarriket. De hedniska romarna firade sina gudars födelsedagar och enligt kristendomen var det ”avgudadyrkan” att göra det. Varje vinter höll romarna en stor fest i guden Saturnus ära, festen kallades ”saturnalia” och pågick i flera dagar. Under festligheterna så samlade man sina vänner, åt och drack gott och gav varandra gåvor.

Med tiden övergick vinterns fest, saturnalia, till en fest då man hedrade solen. En solreligion, med ursprung i Persien och Syrien, hade spridit sig och vunnit mark i Romarriket. Solfesten firades vid vintersolståndet, då solen återföds, i slutet av december. I början av 300-talet fick Romarriket en kristen kejsare. Han hade tidigare varit soldyrkare och den nya religionen gav honom problem då han inte visste hur han skulle förhålla sig till den årliga folkkära solfesten. Till en början försökte kyrkan få honom att förbjuda högtiden – men det vägrade han då förbud skulle medföra inre stridigheter och splittring i riket. Man kristnade då istället solfesten och påstod att Jesus var född på denna dag och att det skulle firas, på så sätt kunde man krossa ”avgudadyrkandet” utan konflikter. Kyrkan fick som de ville och folket fick behålla sin högtid – i alla fall till en viss del. Dessutom fick kristendomen automatiskt många nya anhängare. Högtiden spreds snabbt genom den kristna världen. I Konstantinopel började man fira Jesu födelse år 380, i Anatolien år 382, i Egypten omkring år 430 och i Jerusalem omkring år 440.

Även i det forna Norden firade man en högtid i slutet av december – nämligen julblot. Kristendomens anhängare använde sig av samma strategi även här och ”kidnappade” och kristnade högtiden för sin egen vinning. Ordet jul kommer sannolikt från forngermanskans ”hjul” och i detta fall antyder det troligen att solens hjul/cykel börjar om. Julner och Julfader är två av Odens många namn som man använde runt julen. Uttrycket ”dricka jul” förekommer för första gången i Hrafnsmál, som skrevs av skalden Torbjörn Hornklöve omkring år 900. Dikten handlar om den norske kungen Harald Hårfager som ville dricka jul ute till sjöss.

I norden firas jul på julafton, det vill säga ”aftonen före jul”. Samma sak gäller för midsommar, som firas på midsommarafton. Ett traditionellt tyskt ord för lördag är ”sonnabend”, som betyder ”söndagsafton”. Det säger oss något om den germanska dygnsräkningen. Möjligtvis så började det forntida germanska dygnet redan på kvällen.

Julgranens ursprung: Att ha en gran ute på gården runt jul är en mycket gammal sed i Norden. Man trodde då att vissa träd hade magiska egenskaper (vårdträd) och kunde hålla onda väsen borta, speciellt under den mörka midvinternatten. Ofta barkade och kvistade man granen nedtill så att endast de översta grenarna återstod. De bortklippta grenarna la man utanför dörren som en dörrmatta. Ibland hade man en helt kvistad gran på gården, en så kallad julstång, och på toppen hade man ett julkors eller en julruska. Den moderna julgranen har sitt ursprung i södra Tyskland och Schweiz, till en början hängde man godis i granen och senare blev det ljus.

Julbockens ursprung: Även julbocken är en mycket gammal tradition i Norden. Troligtvis så kan julbocken härledas till asen Tors två bockar, Tanngnjost och Tanngrisner, som drar hans vagn. En annan teori är att julbocken härstammar från att man slaktade en get vid juletid. Julbocken är ofta av halm eller trä – då den är en prydnad. Förr i Sverige lekte ungdomarna jullekar där någon klädde ut sig till bock, de sjöng även bocksånger med mera. Tidvis har även personen utklädd till julbock delat ut julklappar.

Jultomtens ursprung: Den moderna jultomten är en blandning av påhittade figurer, helgon, väsen och verkliga personer, men hans utseende har dock ”slipats” av modern film och reklam. Dagens jultomte bär många nordiska drag till exempel att han skulle bo i snötäckta landskap och ha en släde som dras av renar. Jultomten har även vissa likheter med den nordiska gårdstomten – som ”fanns” på många gårdar. Heliga Birgitta, som levde på 1300-talet, varnar på två ställen i sina uppenbarelser för att hedra tomtar och inte gå i kyrkan. Hon benämner tomtegudarna som ”tompta gudhi”. I hennes skrifter framgår det även att vissa gårdar ställde ut mjölk åt tomten redan på 1300-talet. Inom kristendomen så kallas jultomten för Sankt Nikolaus. Han var en biskop från Lykien (dagens Turkiet) som levde på 300-talet och helgonförklarades på grund av sin givmildhet.

Även misteln har hedniskt ursprung. Det var en helig växt hos kelterna och mest helig ska den ha varit om den växte på ek. Den fick bara skördas av en druid med en skära av guld i fullmånens sken. Balder, Odens son, dödades av en pil gjord av mistel.

Jul är alltså ursprungligen en romersk/persisk/germansk högtid som kidnappats av kristendomen. Den moderna julen är dock inte främst en religiös högtid, utan en familjehögtid och varje folkslag, som firar jul, firar med sin egen prägel.

5DA91097-1157-41E3-9078-33CC0371B7C9
Scen ur Gösta Rooslings kortfilm Tomten (1941), baserad på Viktor Rydbergs dikt med samma namn.

I det svenska bondesamhället var julaftonskvällen årets högtidligaste stund för de flesta. Under den mytomspunna julnatten var även oknytt och andra övernaturliga väsen som allra mest levande.

Arbetet på gården skulle vara färdigt inför julaftonen. Så kallad ”kringgärning” var förbjudet under julen, det vill säga att man inte fick arbeta med snurrande hjul. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra typer av hjul skulle stå stilla. Enligt Wilhelm Mobergs krönika Bondeåret var kringgärning inte förbjudet med lag, utan av våra förfäders tro och dess magi.

Julen var även en tid då man kunde sia om det kommande året. Ju högre man ställde julstången, ju högre skulle skörden bli nästkommande år. Den som hade den tjockaste röken ur skorstenen skulle få den bästa säden och det bästa linet. Den som kom först hem efter julottan skulle skörda först eller rent av få bäst skörd. Ju mer julhalm, som låg på golvet i huset, desto bättre årsväxt. Om skatorna förde oväsen eller om fåglarna genast kom till julkärven efter man ställt ut den, så blev skörden god. Om djuren låg då de utfodrades kunde man räkna med god skörd och tvärtom om de stod. Om man lade ett fiskenät under julbordet på julnatten skulle man få tur med det.

Runt julen kunde man även sia om födelse och död, med en mängd olika metoder. Bland annat kunde man avläsa askan av julelden för att se om någon skulle födas eller dö under året.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: