Om julkärven

En julkärve, eller julnek, är en bunt sammanbundna sädesstrån, som sätts upp utomhus som mat för småfåglar under julen. Julkärven ansågs vara magisk.

I Året i västsvensk folktro av Hans Carling finns ett stort antal upptecknar som omnämner just julkärven: kärven skulle sätta upp på julafton. Enligt vissa uppteckningar skulle den sättas upp på eftermiddagen, och enligt andra skulle den sättas upp i gryningen – det blev då bättre gröda. Innan den blev uppsatt skulle den ligga under ett bord under natten. Den som satte upp kärven skulle bjudas på en sup. De flesta uppteckningar tyder på att kärven sattes upp i en gran – ibland i en kvistad gran (stång).

Kärven satt uppe till våren och sedan gav man den åt korna, bland annat för att det skulle bli tjock grädde på mjölken, ge korna bra matlust och bota deras sjukdomar. Andra uppteckningar vittnar om att kärven kastades i gödslet vid påsk, enligt en annan uppteckning stoppades vaggbolster med halmen från kärven – då den var helig.

Förekomster av julkärvar grundar sig troligen i att man ville mätta fåglarna så att de inte åt upp skörden, det sades bland annat att om man inte satte ut kärven så blev det hungerår och att det var farligt att vara snål mot fåglarna. Det sades även att den som inte satte upp julkärve blev fattig.

Den som först fick upp sin kärve fick först skörda. För att locka fåglar till den kunde man exempelvis smula sönder en kaka över kärven, eller hälla brännvin över den. Kom många fåglar till kärven, blev det kall vinter och god skörd. Det var välsignat om det kom många ”gulspeckar”, det vill säga gulsparvar till kärven. Kom andra fåglar än gulsparv till kärven blev det ”oår”.

Under julen var inte bara kärven viktig, utan även själva ”julhalmen”. Man bar in en kärve halm i stugan och den hälsades som en levande person. Ibland ställde man en kärve halm ”orörd i spishörnet” eller så breddes den ut på golvet eller i sängarna – andarna troddes ligga där. Halmen ansågs även skydda mot trolldom.

I Årets folkliga fester skriver Martin P:n Nilsson angående bruket att strö ut halm på golvet: ”förklaringen torde vara ganska enkel: man har gjort det för värmens skull. I gamla tider, då gemene man hade jordgolv och uppvärmningen överallt var bristfällig, måste det ha varit ohyggligt golvkallt, och man kunde gott behöva ett värmande lager av halm, då man om julen tillbragte största delen av dagen inne i stugan utan något egentligt arbete. Längre tillbaka var bruket allmänt även i furstarnas och adelns boningar. Det omtalas i de isländska sagorna och långt senare i andra länder, att golven vid festligare tillfällen beströddes med halm; det skedde ännu i Henrik VIII:s och drottning Elisabeths palats. Man har å andra sidan åberopat den hos oss förr vanliga seden, att husfolket om julen lämnar sina sängar och sover i halmen på golvet. Det säges nämligen, att de levande överlåta sängarna åt själarna, som om julen besöka sina gamla hem”.

Bland uppteckningarna går bland annat att läsa om lekar, eller ritualer, rörande julhalmen: ”far och dräng kom med varsin halmkärve. ’Får vi låna hus här i 14 dagar?’ De satte kärvarna mitt på golvet och fick varsin sup. Kärvarna stöttes i golvet tre ggr. Låg det korn under dem, blev grödan riklig nästa år”, ”julhalmen fördes in av husfadern som klätt sig i päls, sotat sig och låtsas vara en främling; han bar tre kärvar”, ”far kom iklädd halmhatt och vrängd päls med halmband, krypande in med en halmkärve på ryggen. Han agerade björn. Julhalmen förnyas nyårsafton och trettondagsafton”, ”när far kom in med kärvarna – barnen dansade kring kärven”, ”julhalm. De yngre sov i den om natten. Utklädd kom far in med lång-halms-kärve och bad att få stanna över julen” och ”en pojke fick rida på julkärven, då far bar in den – ’rida in julen’”.