Samtliga av Guds handlingar i Bibeln utspelar sig inom ett litet område i Mellanöstern.
Tidigare var Norden och Europa ett fritt hedniskt landområde, där folket dyrkade otaliga gudar, gudinnor och naturväsen, fors- och skogsandar och heliga lundar med mera. En ädel plats där man nöjt av ära, som man kunde vinna på slagfältet, tvekampen eller på arenan. En plats vars tänkare lade grunden till naturvetenskap och filosofi med mera. En plats utan dokumenterade religionskrig. En plats där man tävlade i idrott, poesi och konst. En plats där man avbildade sina gudar och hjältar i sten, brons och trä. En plats där det mesta var självklart och odogmatiskt.
Innan kristnandet hade Europa åtnjutit både det sköna antika Grekland samt det storslagna romarriket – och all högstående kultur dessa, samt andra européer, har skapat.
De antika grekiska och de fornnordiska hjältesagorna lär oss om heder, ära och blodshämnd – tvärt emot den främmande kristna doktrinen av att ”vända andra kinden till”, ”älska din fiende” och så vidare. Målet med en mans levnad i det forna Norden var främst att söka ära och rikedom, men även att grundlägga en stark ätt och få ett vida beryktat namn – det vill säga allt annat än den abrahamitiska underkastelsen.
Kristendomen stammar från Mellanöstern – och idag ligger dess abrahamitiska regler som grund för vår lag och moral. Dess främmande sagor har berättats för våra spädbarn i generationer. Abrahamitiska kungar och profeter har blivit ”våra” hjältar och en pytteliten del av Mellanöstern anses vara ”vårt” heliga land. Vi har förkastat våra gudar och rivit ner våra gudabilder för att ge plats åt Abrahamitiska helgon.
Det är hög tid att vi återgår till våra rötter och dricker från vår egen brunn.
Lidskälv 