Podcast: Västergötland – ett forntida maktcentrum

41B264DB-D76E-4045-AF3B-9258AA973976

Avsnitt 4 – Västergötland – ett forntida maktcentrum

Detta avsnitt handlar om Västergötlands historia, ”Götalandshypotesen” och landskapets kristnande. Avsnittet gästas av Morgan Nilsson, föreläsare om västsvensk historia.

Musik: Hymn till Västergötland av Korgossarna.

Avsnittet hittar ni här.

Podcast: Den svenska offerseden

857CA4E9-5D22-4066-981E-AC04A5D84B21

Avsnitt 1 – Den svenska offerseden

Detta avsnitt handlar om ”den svenska offerseden”. Avsnittet berör allt från blot till byggnadsoffer, offerträd och skålgropar. En djupdykning i den svenska folksjälen.

Musik: Polska efter Erik Forss från Gränsfors, Hälsingland – Thomas von Wachenfeldt.

Avsnittet hittar ni här.

”Allahs smutsigaste varelser”, påstådda människooffer och hästkött

”Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil. Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.”

Så börjar Ibn Fadlans krönika om hans möte med ruserna. Ibn Fadlan, vars fullständiga namn är Ahmad ibn Fadlān ibn al-Abbās ibn Rašīd ibn Hammād, var en arabisk upptäckare och författare som levde och verkade på 900-talet. Mycket av det han skrev i sin krönika om ruserna är nog sant, eller har iallafall spår av sanning. ”Ruserna” har tolkats som skandinaviska vikingar och floden där de möttes har tolkats som Volga i östra Europa.

Ibn Fadlan skrev även:

”De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter bajs eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.”

Han beskrev alltså vikingarna som ”Allahs smutsigaste varelser”. Detta skulle jag dock vilja påstå är inget annat än en arabisk lögn. Vikingarnas renlighet är väl dokumenterad genom en mängd fynd. I vikingatida gravar har man hittat allt från kammar, pincetter, saxar, örslevar och nagelrensare. Just naglarna skulle alltid vara noggrant klippta, jättarnas skepp Nagelfar består av döda människors naglar och man ville ju inte påskynda skeppsbygget om man skulle stupa tvärt.

Vikingarna var även mycket förtjusta i att bada och tvätta sig, så pass att de uppkallade en hel veckodag efter det, lördag – som betyder lögardagen, som är fornnordiska för ”baddag”. När vikingarna slöt fred med Bysantinska riket i början av 900-talet så krävde de tillgång till rikets offentliga bad ”så ofta som de ville”.

Lögardagen började ofta med svettstugan, eller bastun. Arkeologer har grävt ut sotiga stenar ur en bastu i vikingabyn i L’Anse-aux-Meadows i dagens Kanada. På vikingatidens Island hade de större gårdarna en bastu i en separat byggnad. Bastubad omnämns även i Eyrbyggja saga, där två män blir dräpta efter att ha bastat.

Efter bastun tog man ett dopp i en träbalja och tvålade in sig från topp till tå med den egengjorda tvålen, beståendes av djurfett och aska. Vattnet i träbaljan var troligtvis inte uppvärmt och skulle således svalka efter bastuns hetta.

För vikingarna var god hygien en hederssak. Om en viking inte tvättade håret med vatten och tvål var det ett tecken på sorg. Kort och gott – vikingarna var väldigt renliga för sin tid.

Ibn Fadlan beskrev även i sin krönika hur man offrade en slavinna, i samband med en begravning av en storman. Asatron är även till viss del förknippad med människooffer, men offrades verkligen människor på de nord- och sydgermanska bloten? Ingen vet helt säkert, men vi kan gå igenom skrifterna. Vi börjar med att läsa Adam av Bremens krönika:

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Denna krönika är en av ett fåtal källor som omnämner människooffer. Adam av Bremen var en fanatisk kristen krönikör och propagandist, som levde på 1000-talet. Det bör nämnas att själv aldrig besökte blotet, eller ens gudahovet, i Gamla Uppsala. Han hade enbart fått blotet muntligt återberättat till sig av den danske vikingen Svend Estridsson, även han var kristen. Således är krönikan inte särskilt trovärdig. Möjligtvis är skriften bara kristen propaganda för att smutskasta hedendomen och påvisa hur ”barbarisk” den är.

En annan källa som omnämner människooffer är Ynglingatal. En upprättad kungalängd för Ynglingaätten, författad av den norske skalden Tjodolf av Hvin i början av 900-talet. Den första versen i Ynglingatal som omnämner människooffer lyder följande:

”Domalde av Ynglingaätten var sveakung under sent 200-tal, och son till Visbur. Det var svält och nöd under hans tid varför det blotades mycket för att blidka gudarna. Första året offrades oxar, andra året offrades människor.

Det tredje året samlades hövdingarna till råd varvid det beslöts att man var tvungen att offra kungen, vilket skedde. Tjodolf skrev att ’de svärdbärande blodade marken med sin drott’.”

Drott är ett gammalt ord för kung. Flera generationer senare levde Ane den gamle, som även han sades offra människor. Ynglingatal igen:

”Ane den gamle, eller Aun, av Skilfingaätten regerade av och till över svearna. Son till Jorund. Ane blev bortjagad flera gånger men kom ständigt igen. Han lär ha offrat nio av sina söner till gudarna för att få ett långt liv, en son per decennium. Till sist ska han ha blivit så gammal att han bara kunde ligga till sängs och dricka mjölk ur ett dryckeshorns smalände. Den siste sonen, den tionde, Egil Tunnadolg räddades och gjordes till kung efter faderns död.”

Ibn Fadlans och Adam av Bremens krönikor, samt Ynglingatal är de enda skrifter som omnämner människooffer, iallafall så vitt jag vet. Både Ibn Fadlan och Adam av Bremen kan ha haft lömska motiv och riktade sig till en muslimsk- respektive kristen publik. Ynglingatal skildrar en tid för mycket längesedan, och dess trovärdighet kan diskuteras. Utöver dessa skrifter omnämns inte människooffer alls. Om människooffer varit sed bland folket borde det vara väldokumenterat, men så är alltså inte fallet.

Den anglosaxiske munken Beda den vördnadsvärde omskrev hedningarnas religösa bruk vid flera tillfällen under 700-talet. Han nämner dock aldrig människooffer överhuvudtaget.

Karl den store erövrade Sachsen och införde kristendomen i landet under 700-talets andra hälft. Han skapade lagar mot hedniska seder, men någon lag mot bruket av människooffer finns inte nedtecknad.

Det finns en uppsjö av skrifter som borde ha nämnt människooffer om det hade ägt rum. Min personliga uppfattning är att de germanska hedningarna inte sysslade med människooffer.

Östen Kjellman skrev i sin bok Den forna seden:

”Ett bevis som talar emot kultiskt bruk av människooffer är det faktum att missionärerna och kyrkan vid kristnandet lagligen förbjöd ätande av hästkött såsom en hednisk osed, men kyrkan vet ingenting att berätta om att också ett förbud mot människooffer varit nödvändigt. Som framgått ovan stod ätandet av hästkött i förbindelse med den germanska ”offer”-seden. Det kan jämföras med slaktningen av passah-lammet hos judarna, den offerhandling, som också Jesus företar med sina lärjungar. När kristendomen kom, förbjöds hästkött men inte lammkött, därför att hästkött hörde till hedendomen och lammkött till den ”högre” judiskt-kristna kulturen.”

Det tar oss till vårt nästa ämne: hästkött.

Hästkött hade stor betydelse i det forna Norden, de asatroende nordborna åt hästkött vid sina blot. Senare, efter kristendomens intåg, blev hästkött tabu då det ansågs en hednisk sed att äta det. Även själva hästslakten betraktades som oren. Högst troligen så åt de asatroende folket hästkött i smyg efter kristendomens intåg och förtryck.

Inom judendomen är hästkött otillåten mat.

Hästkött i samband med blot omnämns i Håkon den godes saga. Kung Håkon, som hade anammat kristendomen, besökte ett blot i Trøndelagen i Norge och hans trosval föll inte väl ut hos folket, som ville få honom att blota och äta hästkött.

Trøndelagsbönderna trängdes runt kungen och begärde att han skulle äta hästkött, men han vägrade. Då bad de honom dricka spadet eller äta flottet, men han ville inte det heller. Bönderna var då nära att bruka våld mot honom, men kungens jarl föreslog då att kungen skulle andas in ångorna. Kungen gick med på det, han gick fram till kitteln, lade en handduk över den och gapade över den, sedan gick han åter till sitt högsäte. Bönderna blev dock inte tillfreds.

En annan gång befann sig kungen på gästning, återigen i Trøndelagen. Ett stort antal bönder trängde sig in hos kungen och bad honom blota och hotade honom, kungen åt då några bitar av en hästlever och skålade för hednagudarna utan att göra korstecknet över dem.

Tvånget att äta häst gjorde kungen vredgad, han lämnade Trøndelagen efter gästningen och lovade att hämnas på bönderna.

Försökte självaste Oden få Olav Tryggvason att äta hästkött?

Olav Tryggvason var en norsk kung som skoningslöst kristnade sitt folk, bland annat med hjälp av brutala bestraffningar och avrättningar. Hans livsgärning, som finns omskriven i Olav Tryggvasons saga, måste ha förargat Oden och de andra asarna.

Då den kristne kungen var på gästning på Ogvaldsnes kom en kväll en gammal man på besök. Han var enögd och iklädd sidhatt. Mannen var mycket vältalig och kungen fann mycket nöje i hans berättelser. Mannen var även mycket vis och kungen frågade honom om allt möjligt, då han kunde svara på allt. De båda satt och pratade långt in på natten. Till slut var kungen tvungen att gå och lägga sig, trots att han ville höra fler av mannens berättelser.

En stund senare vaknade kungen och frågade efter mannen, men ingen visste var han fanns. Kungen frågade då gårdsfolket om de hade sett mannen. De svarade att när de lagade mat så kom mannen in till dem och påtalade att köttet var dåligt. Han gav dem två stora och feta sidostycken av nöt, som de la ner i kokkärlet med det andra köttet. Då sa kungen att allt kött var förstört och att det skulle slängas. Han förstod att mannen hade i själva verket varit Oden som kommit för att använda sin trolldom mot dem, men att han inte hade lyckats överlista dem denna gång.

Min personliga tolkning är att det inte alls rörde sig om nötkött, utan om hästkött. Oden försökte helt enkelt lura kungen och hans män genom att säga att det var nötkött. Genom att äta hästkött skulle kungen åter hednas.

Då Island officiellt kristnades, i samband med Alltinget år 1000, krävde islänningarna att hästkött fortfarande skulle vara tillåtet att äta – som ett av tre undantagskrav för att de skulle anamma den nya tron.

Det högtidliga ätandet av häst omnämns även i den isländska Hervararsagan – som skrevs på 1200-talet, men som ska vara baserad på en äldre saga. Hästkött är fortfarande en betydelsefull del av det isländska köket. Köttet i sig liknar nötkött väldigt mycket.

Hästkött var alltså ett helgat kött för de asatroende nordborna, precis som fläskkött. Fläsk är det kött som serveras i efterlivet i Valhall – de stupade krigarnas hall. Varje dag slaktats grisen Särimner och äts på kvällen, för att sedan återuppstå dagen efter och slaktas igen.

Den svenska offerseden

Att offra, eller blota, var sed i det förkristna norden. Det högtidliga offrandet var gåvor till gudarna, hade man tur kunde man få gengåvor – bland annat i form av tur och välgång. Man offrade inte bara till gudarna, utan man offrade även dyrbarheter vid begravningar. Vid den präktiga vikingabegravningen i Oseberg i Norge offrade man mängder av skatter, bland annat en snidad fyrhjulig vagn, två oxar, fjorton hästar, fyra hundar i järnkoppel, fyra slädar, tre sängar, köksredskap, vävutrustning, en stor mängd tyger, valnötter, vete och vildäpplen med mera.

När kristendomen kom ville man förgöra och förbjuda allt det gamla. Man gick hårt fram. Allt som ansågs hedniskt blev synd och tabu. Värst var de kristna fantastiska kungarna, som uppbådade stora pöblar och nedslog de så kallade ”syndarna”. I framförallt vårt västra grannland Norge var kristnandet mycket brutalt. I Harald Gråfälls saga kan vi läsa följande:

”Gunnhildssönerna kristnades, som tidigare nämnts, i England. När de kom till makten i Norge lyckades de inte genast kristna människorna i landet, men de rev ned hov och förstörde blotplatser överallt där de kom åt och därför mötte de mycket fiendskap.”

Kristnandet av Norge var i stort sätt ett inbördeskrig mellan nyligen döpta kristna och asatroende. Den kristna sidan vann som bekant efter att den siste store jarlen, Håkon jarl, dräptes i slutet av 900-talet. Olav Tryggvason var synnerligen hänsynslös då han härskade i landet. I sagan om honom står följande:

”Kungen for sedan norrut i Viken och erbjöd alla människor att ta emot kristendomen och mot dem som sade emot använde han hårda bestraffningar. Han dödade några och några lät han lemlästa och några drev han ur landet.”

Hur var det då i Sverige?

Sverige kristnades, precis som alla andra delar av det germanska väldet. Men det fanns givetvis ett motstånd. Steningen av missionären Eskil eller Sjöslaget vid Svolder för att nämna några. Trots kristnandet så fortsatte svearna i stor utsträckning med sina okristliga ritualer och högtider. Ett exempel på detta är riksblotet, som 1000-talets kristna nordbor inte ville sluta med. Riksblotet nådde dock sin vägs ände i samband med mordet på Blot-Sven, den siste sveakungen som upprätthöll detta stora blot. Kristendomen kunde dock inte råda bot på jul- och midsommarfesterna, så de tog man helt enkelt över som sina egna.

Svenskarna slutade dock inte offra, även fast riterna inte längre var tydligt hedniska. Istället för att offra till Oden, Tor, Freja eller någon annan gudamakt, offrade man på andra sätt, för välgång, hälsa, fiskelycka, god äring och annat. Andra typer av offerriter, förutom blot, var bland annat: byggnadsoffer, att slänga en slant i en önskebrunn, julgröt till tomten, att lämna frön eller föremål på kraftplatser i naturen mer mera. Att offra vid övernaturliga träd, runstenar eller gravfält var vanligt. Kyrkan såg så klart med fasa på dessa offer. Ett avsnitt ur den medeltida Gutalagen lyder följande:

”…blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar.”

Kyrkans makt var stark, men inte stark nog. Långt in på medeltiden offrade svenskarna vid så kallade ”helga källor”. Ett exempel på detta är Ingemo källa i Västergötland, där man offrade bröd och föremål på midsommarnatten under sent 1600-tal. Så sent som på 1800-talet vallfärdade lokalborna fortfarande dit på pingstafton. Det finns många liknade berättelser om offerfester vid källor från stora delar av Sverige. Under digerdödens härjningar på 1300-talet berättas det att flera områden återgick till att blota till hednagudarna, i desperata försök att stävja pestens framfart.

Vid Nastastenen i Örebro brukade folket offra knappnålar och spikar mot missväxt och hungersnöd, långt in på medeltiden.

Älvkvarnar, eller skålgropar, är uthuggna gropar i sten från bronsåldern. Förr trodde man att älvorna använde skålgroparna för att mala i, därav namnet. Förr i tiden så offrade man vid groparna, för välgång, bättre skörd eller att återfå sin hälsa från sjukdom – som älvorna möjligtvis orsakat? I samband med detta så smorde man skålgroparna med smör, ister eller talg och lade offergåvor i dem. Den hedniska ritualen av att smörja groparna ska i viss mån ha fortsatt så sent som in på 1900-talet. Under missväxtåren i Dalsland på 1860-talet lät man ungdomar idka rituella samlag på en skålgropshäll, man blandade sedan mannens säd med sädeskorn i en skålgrop, sedan spreds denna blandning över åkrarna. Detta ska ha skett utan kyrkans vetskap.

De nordiska hedningarna hade en speciell koppling till naturen och i synnerhet till just träd. Yggdrasil är ett träd – mer specifikt en ask, som innefattar hela världen. I modern tid är bruket av julgran mycket utbrett. I gamla tider var det vanligt förekommande med ett så kallat ”vårdträd”, som man offrade till. Trädet stod på gården framför huset. Enligt sägen så råder det en övernaturlig koppling mellan trädet, gården och släkten som bor där. Vårdträd har en mycket lång tradition i Sverige. Om vårdträd har någon koppling till Yggdrasil är svårt att styrka. Att förstöra vårdträdet eller att ens bryta ett löv från det sägs alstra sjukdom och olycka. Man får dock beskära de döda och torra grenarna. Enligt sägen bor gårdens skyddsväsen, till exempel Gårdstomten eller vättar, under trädet. Dessa offrade man till för att undvika olyckor och sjukdomar, för både boskap och människor. Man kunde exempelvis hälla öl eller mjölk över trädet, främst på torsdagar eller dagar innan helgdagar. Kanske kunde man även ställa ut en tallrik gröt vid trädet?

Det finns flera mer eller mindre kända ”offerträd” i Sverige. Vid Offergranen i Hjortsberga i Blekinge brukade folket offra pengar för att bli kvitt sjukdomar.

I gamla tider var så kallade ”byggnadsoffer” sed. Byggnadsoffren kunde se lite olika ut, men det vanliga var att man grävde ned en hästskalle i marken där huset skulle stå. Offret skulle vara en gåva till de övernaturliga väsen som fanns där. Förutom djurskallar kunde offren bestå av hantverk, putsade stenar, mynt eller annat. Dessa föremål skulle även ge lycka och välgång åt huset och människorna som bodde där.

Under ett senvikingatida hus i utkanten av Uppsala hittade man benen av en hel häst, begravd mellan stolphålen. Byggnadsoffer var även sed i andra nordiska länder, såsom Danmark. I Sverige ska seden ha pågått ända in på 1800-talet.

Vissa arkeologer har tonat ned begreppet ”offer” och kallar istället förfarandet för ”rituell nedläggning”.

Platsen där huset skulle stå skulle väljas med omsorg: det fick inte byggas på en väg, stig eller vattenåder. Byggplatsen valdes genom tecken och tydor, till exempel att det fanns myror på platsen. Man tog även hänsyn till gastar, troll, vittror, vättar, ”de små”, rådarna, de osynliga, de underjordiska och tomtarna. Marken ”köptes” av dessa med byggnadsoffer, som lades under husknuten eller husgrunden. Om man inte ”offrade” fanns det andra sätt att driva bort de övernaturliga ägarna. Ett sätt var att strö halm över marken och tända på. Hade man en tomte som rådde över marken kunde man blidka denne med en skål gröt. Även om man flyttade till ett gammalt hus skulle en rad offer och försiktighetsåtgärder vidtagas.

Enligt värmländsk sägen blir det inte ”tur” i en nybyggd fabrik, förrän någon slagit ihjäl sig där. Det kan möjligtvis klassas som en typ av byggnadsoffer.

En annan typ av byggnadsoffer är en så kallad ”kyrkogrim”. Benämningen är från tidig medeltid, men seden har sannolikt sina rötter i förkristen tid. Man begravde ett dött djur under en av hörnstenarna till kyrkan. Vanligtvis använde man sig av en tupp, häst, hund, får eller annat. Det döda djurets ande skulle då vaka över kyrkan och kyrkogården nattetid och jaga iväg gravplundrare och tjuvar. Även de som blott gick över kyrkogården kunde bli bortjagade. Det är oklart ifall djuret offrades för det specifika ändamålet eller om det begravdes levande.

Trots kristendomens intåg har svenskarna egentligen aldrig slutat blota. Jag skulle vilja påstå att offerseden ligger lika djupt i vårt folkminne som tron på ödet.

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång