”Tänk du på mig, jag tänker på dig, älska du mig, jag älskar dig.”
Så lyder runinskriften på en skälkniv som hittats i Lödöse i Västergötland. Skälkniven, som troligen användes för att hålla isär trådarna i skälet på en bandvävstol, har daterats till slutet av 1000-talet. Är det en kärleksgåva – eller möjligtvis en vädjan över olycklig kärlek?
Den betydande handelsorten Lödöse är en av Sveriges äldsta ”städer”, en föregångare till Göteborg.
Även i Norge har man hittat runinskrifter med liknande budskap. Vid Bryggen, de medeltida delarna av centrala Bergen, och dess omgivningar har man hittat mer än 700 runinskrifter på trä- och benbitar. En runristad träpinne som hittats på platsen lyder: ”Min kärlek, kyss mig”.
På platsen har man även hittat andra fynd med andra, betydligt mer vulgära, budskap: ”Härlig är f***a, låt k*k fylla upp den”.
Vid en utgrävning i centrala Sigtuna 1999 hittade man en runristad benbit. Inskriften visar sig dock vara svårtolkad, eftersom den var ristad med så kallad lönnrunor – en slags kod. Inte förrän 2014, lagom till alla hjärtans dag, lyckades runologen Jonas Nordby från Oslo universitet knäcka koden. Inskriften löd kort och gott: ”kyss mig”.
Kärleksbrev är således ingenting som kommit utifrån under de senaste århundradena, utan seden har tillhört vår kultur längre.
Klassiska kärleksberättelser återfinns även i gudasagorna. Frej blev förälskad i Gerd och offrade sitt magiska svärd och sin häst för att få träffa henne.
Från högsätet Lidskjalf (Lidskälv) kan Oden överblicka världen. Därifrån kan han se och höra allt som sker. Han har förbjudit de andra asarna från att sitta där. Ty det krävs en vis man för att förstå allt som sker i världen. En dag smög en nyfiken Frej olovligt till Lidskjalf. Medan han satt i högsätet och förundrat blickade ut över världen slängde han en blick över Jotunheim – jättarnas rike. Han fick då syn på jättinnan Gerd då hon lyfte sina armar för att öppna dörren till sin fader Gymers hus. Hennes fagra armar lyste upp hela himlen med ett bländande ljus och Frej blev fullkomligt förälskad i henne. Han varken åt, sov eller pratade med någon på flera dagar. Hans far Njord blev då orolig för honom och bad Frejs närmsta vän Skimer att prata med honom. Frej berättade då för Skimer att han hade sett den fagraste mön han någonsin sett och att hon bodde på Gymers gård i Jotunheim.
Han bad sedan Skimer att åka dit och fria åt honom – om han vore en riktig vän. Skimer blev lovad Frejs häst Blodighove, som varken är rädd för eld eller rök, om han lyckades. Han red iväg på Blodighove och han tog även med sig Frejs magiska självsvingande svärd Skräpp – sannolikt för att han inte ville rida in obeväpnad i Jotunheim.
När Skimer kom till Grymers gård blev han bemött av Grymers tjänare som bjöd in honom på mjöd. Skimer framförde sitt budskap till Gerd och erbjöd henne elva guldäpplen för att gifta sig med Frej. Hon tackade bestämt nej och sa att de redan hade nog med guld på gården. Skimer fortsatte erbjuda gåvor och löften men Gred tackade ändå nej. Han började då istället, i ren desperation, att hota henne. Gymer blev då uppskrämd och la sig i. Gymer sa till slut att Frej och Gerd kunde träffas, om han fick behålla det ståtliga svärdet som Skimer hade med sig – vilket Skimer gick med på.
Frej och Gerd träffades nio dagar senare i lunden Barre. De föll för varandra och Frej blev belåten – men det kostade honom hans häst och hans magiska svärd. Tillsammans har de sonen Fjölner.
Detta avsnitt gästas av Peter Kåhl, riksblotsansvarig för Nordiska Asa-samfundet, och vi pratar om döden. Avsnittet behandlar synen på döden, gravskick och mosslik med mera.
Utharkteorin bygger på att de germanska runorna, främst den 24-typiga runraden, har ett talvärde. Den vanliga runraden, den så kallade futharken, kastas även om – dess första runa fé (f) är istället sist. Utharkteorin lanserades på 1920-talet av den svenske runologen Sigurd Agrell. Teorin är inte en hållbar vetenskaplig teori, trots detta finns det en del mytbildning omkring den.
Sigurd Agrell föddes den 16:de januari 1881 på Rämmens bruk i Värmland, norr om Filipstad. Död den 19:de april 1937 i Lund, 56 år gammal. Agrell var en svensk poet, runolog och professor i slaviska språk.
Agrells argument för att fé-runan inte skulle vara först, utan sist, är att fé – som betyder ”rikedom” – inte skulle ha det lägsta talvärdet, det vill säga 1. Fé placerades då i slutet av runraden och fick talvärdet 24. Genom att tillämpa utharkteorin skulle man kunna hitta dolda magiska hemligheter i runristningarna eller hänvisningar till vissa gudamakters heliga tal. Enligt Agrell skulle utharkteorin kunna påvisa en forngermansk koppling till senantiken och romarriket. Ett exempel på detta är att han applicerade den den avestisk-persiska månadskalenderns heliga tal på utharken.
Teorin är en fantasifull blandning av gematri, mytologi, astrologi, historia och lingvistik.
Den främsta redogörelsen av Agrells teori finns i hans verk Lapptrummor och runmagi: tvenne kapitel ur trolldomsväsendets historia.
Exempel på när teorin tillämpats:
Vadstenabrakteaten är brakteat från 500-talet, hittad i trakterna kring Vadstena. Brakteaten är försedd med runskriften tuwatuwa, som enligt Agrell ger talvärdet 54. Siffran 54 representerar den antika demonen Abraxas – som Agrell omnämner följande i sin bok Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem: ”Då senantik spekulation i alfabetet såg en motsvarighet till världsalltet eller himlens omkrets (zodiakens 12 hus motsvarades av 24 bokstäver), hölls Abraxas av många för alfabetmystikens högste gud”. Agrell sammanför sedan Abraxas med den romerske guden Mithras, som han tyckte sig se avbildad på brakteaten. Han omvandlade sedan namnet Mithras, eller Meithras, till talvärdet 365, precis samma talvärde som Abraxas. Vadstenabrakteatens runrad är cirkelformad och har en talvärdet 360 – som motsvarar en cirkel och Abraxas symbol är en cirkel.
Utharkteorin är inte det enda systemet som syftar till att avslöja runornas magiska hemligheter. Även runologen Johannes Bureus (1568–1652) antog att runor hade magisk inbörd. Han introducerade adelrunor, eller adalrunor – runor med andliga egenskaper, som för runkunniga har samma funktion som kabbala för hebréer. Bureus har skrivit om sin teori i verket Adalruna Rediviva.
Romuva är en baltisk religion som traditionellt utövats av litauier, letter och preussare. Denna Östersjökultur har samma indoeuropeiska rötter som asatron och kulturen ska ha varit ”distinkt” redan 2 000 år f.Kr. Romuva var statsreligion i dåvarande storhertigdömet Litauen fram till år 1387, men har även praktiserats i delar av nuvarande Lettland, Kaliningrad och Polen. Själva namnet romuva är ostpreussiska och betyder ”fristad” eller ”helgedom”. Romuva är även namnet på en helgedom i Preussen. Det är en förfäders- och naturdyrkande religion.
Sedan urminnes tider har romuva blomstrat i Šventaragisdalen i Vilnius – Litauens nuvarande huvudstad. Enligt litauiska krönikor var det här litauerna bålbrände sina ledare innan kristnandet. Här ska det även ha funnits ett hedniskt tempel tillägnat åskguden Perkūnas.
I den moderna religiösa utövningen används eldaltare av sten, så kallade ”aukuras”. Man offrar mat, dryck, örter och blommor till dessa altare, samtidigt som man sjunger ”dainas” – traditionella eller rituella hymner. Den religiösa förkunnaren kallas ”vaidila” om det är en man och ”vaidilutė” om det är en kvinna. Likt asatro så firar man höstdagjämningen, vintersolståndet, vårdagjämningen och vårdagjämningen. Romuva delar upp världen i tre delar: den levande världen, den döda världen och den kommande.
Urval av romuvas gudar:
Dievas är den högste guden. Hans namn betyder kort och gott ”gudom”. Han härskar över himlen, välstånd, rikedom och han skapade även universum. Dievas har vissa likheter med Tyr, men även med Oden.
Perkūnas, vars namn betyder ”den som dundrar”, är en åsk- och vädergud. Hans symbol är en hammare. Perkūnas nordiska motsvarighet är Tor.
Žemyna är moder jord. Hennes namn betyder ”jord”. Žemyna personifierar den bördiga jorden och ger näring till allt liv på jorden, människor, växter och djur.
Saulė, vars namn betyder ”sol”, är, precis om namnet antyder en solgudinna. Hon är beskyddare för de olyckliga, särskilt de föräldralösa.
Mėnuo, månen. Saulės make.
Världsträdet, ”Austras koks”. Vanlig symbol för romuva.
Litauens kristnande
Litauen var det sista landet i Europa att övergå till kristendom. Officiellt så kristnades landet 1387, efter en överenskommelse mellan Hedvig av Polen, Litauens den siste hedniske storfursten, Władysław II Jagiełło, och hans kusin Vytautas den store. Kristnandet av Litauen var ett av de längsta och mest komplicerade i Europa. Landet var tidvis hårt ansatt av både missionärer och korståg.
Hedningarna i området runt Litauen och Preussen kunde leva och verka relativt obehindrat fram till 800-talet, då kristnandet ska ha påbörjats. Quedlinburgkrönikan omnämner missionären Bonifatius som dödats år 1009, tillsammans med 18 andra män, av hedningar de försökt konvertera. Andra källor säger att de dödats för att de beträtt en helig skog och förstört gudafigurer där. Quedlinburgkrönikan är den äldsta kända källan som nämner Litauen vid namn.
I början av 1199 förklarade romersk-karolinska kyrkan korståg mot de baltiska hedningarna. Storfursten Mindaugas konverterade, tillsammans med sin familj och sina soldater, år 1251. Således kunde korstågen upphöra. Enligt Hypatian Codex slutade Mindaugas dock inte dyrka de hedniska gudarna. Trots att han fortfarande deltog i de hedniska riterna så gjorde folket uppror mot sin ”kristne” ledare. 1261 e.Kr. avsade sig Mindaugas kristendomen.
Mellan åren 1283–1410 var Litauen hårt ansatt av korståg. Livländska ordern slog sig ned i Riga 1202 och Tyska orden slog kom till Chełmno, i dagens Polen, under 1230-talet. De båda ordrarna började raskt att erövra de närbelägna baltiska stammarna och tvångskristna dem.
Litauens storfurste konverterade till kristendom 1386 – efter omkring 20 större slag och belägringar, varav några slag slutade i förkrossande litauiska segrar. Trots storfursten dop så fortsatte korstågen ända fram till freden i Melno 1422 e.Kr.
Kristnandet av Europas folk skedde på lite olika sätt. I vissa fall lät enskilda personer döpa sig, men det vanliga var att kungar, ledare och stamöverhuvuden antog kristendomen – och deras folk tog då efter. På vissa platser gick det fort, men på andra platser kuvade sig folket först efter otaliga avrättningar, tortyr och krig. Kristnandet på Island ska ha skett efter en överenskommelse och varit relativt fritt från våld, men på de allra flesta platser, såsom Grekland, Baltikum och Norge, var kristnandet väldigt brutalt.
Kristendomen fick genomslag och segrade precis överallt. På vissa platser gjorde dock folket, eller någon enskild ledare, ett sådant motstånd att det skulle kommas ihåg i århundraden, till och med årtusenden!
Redbad, även känd som Radbod eller Raedbed, var kung över friserna från 680 e.Kr. till sin död. Han är allmänt känd som den siste självständige ledare över Friesland, innan frankiskt övertagande. Då Redbad regerade över de germanska friserna var de ett hedniskt folkslag som bodde i dagens Nederländerna.
De mäktiga frankerna hade vid den här tiden redan övergått till kristendomen och Redbads föregångare, Aldgisl, hade välkomnat kristendomen till Friesland. Redbad ville dock kasta ut den nya läran och befria friserna från frankiskt styre. Friserna rustade upp men förlorade mot frankerna, som anfördes av Pippin av Herstal, i slaget om Dorestad 689 e.Kr. Efter nederlaget var Redbad tvungen att överlåta en del av Friesland till frankerna. Mellan 690 och 692 föll även Utrecht i frankernas händer.
Mot slutet av 690-talet lät Redbad gifta bort sin dotter, Thiadsvind, med Pippins äldste son, Grimoald den yngre, i en fredshandling. Några år senare mördades Grimoald och det sägs att Redbad lejt mördaren.
Efter Pippins död 714 försökte Redbad återigen befria Friesland. Han fördrev biskopen Willibrord och hans munkar. De kristna kyrkor som hade byggts förstördes och på deras platser byggdes istället hedniska helgedomar. Redbad besegrade även en frankisk här, anförd av Pippins son Karl Martell, utanför Köln. Martell är mest känd för att ha stoppat en stor muslimsk invasion i slaget vid Tours 732 e.Kr. Redbad dog 719. Även hans efterträdare kämpade mot den frankiska makten under en tid.
Enligt sägen var Redbad nära att låta sig döpas, men ska ha vägrat då han fick höra att han inte skulle möta några av sina förfäder i himlen efter döden. Han ska ha sagt att han föredrog att tillbringa evigheten i helvetet med sina hedniska förfäder än i himlen med sina fiender, särskilt frankerna.
1500-talsbroderi som visar sägnen då Redbad vägrar dopet i sista stund.
Biskopen Willibrord, som fördrevs av Redbad, ska även ha försökt kristna danerna och deras kung Ongendus, men misslyckats. Den samtida brittiske poeten Alkuin beskriver Ongendus som ”grymmare än alla vilda djur och hårdare än sten”.
Friserna var inte det enda folket vägrade låta sig döpas, utan även den germanska folkstammen saxarna stod emot. År 772 invaderade frankerna Sachsen i vad som senare kom att kallas de saxiska krigen. Frankerna ville erövra landet och kristna folket. Saxarna var vid den här tiden inte enade. Trots att den frankiska hären var övermäktig så vägrade saxarna ge upp. De härjade på frankisk mark så fort de fick chansen.
Saxarnas ledare under krigen hette Widukind, som troligtvis betyder ”skogsbarn”. Han omnämns för första gången 777, då han var den ende saxiske adelsmannen som inte dök upp i frankernas domstol i Paderborn.
År 782 dömde frankernas kung, Karl den store, 4 500 saxare till döden i vad som är känt som massakern i Verden. Efter frankernas övertagande av Sachsen införde Karl den store dödsstraff för de som ville förbli hedningar.
Håkon Sigurdsson Ladejarl, även känd som Håkon jarl, var en norsk jarl som levde på 900-talet. Från 960-talet och framåt låg Håkon i fejd med den norske kungen Harald Gråfäll. Håkon var asatroende. Han regerade på den här tiden över Tröndelagen och Hålogaland. Håkon fördrevs ett flertal gånger av den mäktige kungen, men lyckades till slut alliera sig med den danske kungen Harald Blåtand. Med Harald Blåtands hjälp lät Håkon lönnmörda Harald Gråfäll och blev därefter norsk lydkonung under Danmark.
Håkon jarl höll fast vid asatron trots att Harald Blåtand var kristen. Under Håkons styre fick asatron en renässans och de ska ha varit god fiskelycka och goda skördar.
År 974 stred Håkon, på Harald Blåtands sida, mot tyskarna i slaget vid Danevirke i Danmark. Tyskarna segrade och Harald fick bland annat lova att kristna Norge. Håkon tvångsdöptes, men förkastade snart den kristna läran och bröt alla band med Danmark. Det hela ledde till att Harald Blåtand invaderade Norge och började döpa folket. Harald Blåtand, tillsammans med de fruktade jomsvikingarna, besegrades dock av Håkon jarl i det mytomspunna slaget vid Hjörungavåg omkring 985.
Efter segern över danskarna fick Håkon en ny fiende i den kristne Olav Tryggvason, som landsteg i Norge 995 och ledde ett uppror mot Håkon. Jarlen fördrevs och enligt sägnen dräptes han slutligen av trälen Tormod Kark, efter att ha gömt sig under en grisho på gården Rimol i Melhus. Efter Håkon jarls död bedrev Olav Tryggvason ett mycket brutalt kristnande. Norrmännen kristnades med hjälp av mord, tortyr och hot.
Kung Olav mötte dock sitt öde i sjöslaget vid Svolder 999 eller 1000 e.Kr. Slaget ägde rum vid ön Svolder i västra Östersjön – Svolders plats är idag okänd. Både Snorre Sturlasson och Adam av Bremen har skrivit om slaget. På ena sidan stod den norske kungen Olav Tryggvason och stormannen Einar Tambarskjelve och på den andra sidan stod Håkon jarls son Erik Håkonsson, svearnas kung – Olof Skötkonung och kungen av Danmark – Sven Tveskägg. Bakgrunden till slaget är inte helt klarlagd, men att Olav stupade var hednisk seger då hans brutala kristnande stoppades.
Under 1000-talet hade den engelske missionären Eskillinus, i Sverige känd som Sankt Eskil, kommit till svearike för att kristna folket. Svearna styrdes på den här tiden av den kristne kungen Inge den äldre, men folket var i viss utsträckning fortfarande asatroende. Inge drev på kristnandet och 1084 ville han avskaffa det stora riksblotet som hölls hos svearna. Troligtvis deltog alla de tidigare sveakungarna på detta blot.
Avskaffandet av blotet uppskattades varken av folket eller av tinget i Gamla Uppsala, som gav honom ett ultimatum: blota eller avsäg dig tronen. Inge vägrade ändå att blota, då steg enligt sägen Blot-Sven fram och sa att han skulle upprätthålla blotet om han fick bli kung. Tinget godtog detta och gjorde Sven till kung istället. Blot-Sven är möjligtvis ett smeknamn som betyder ”svennen som blotar”. Inge återvände till Västergötland, där han troligtvis härstammade ifrån.
Omkring denna tid hölls ett stort blot i Strängnäs och missionären Eskil hade tagit sig dit för att hålla en straffpredikan. Han ställde sig mitt bland folket och började åkalla Gud, enligt sägen ska ett stort snö- och regnoväder uppstått och förstört blotet. Svearna blev självklart vredgade och Eskil blev halvt ihjälslagen. En spåman med namnet Spåbodde slog en sten i hans huvud och en annan slog honom med en yxa. Eskil togs halvt ihjälslagen till Blot-Sven som dömde honom till döden genom stening. Han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken.
Omkring 1087 e.Kr. återkom Inge till Uppsala för att återta makten. Han ska ha tänt eld på Blot-Svens hus och dräpt honom då han försökt fly. Möjligtvis ska han även ha bränt ned asahovet i Gamla Uppsala, det revs i alla fall under hans styre. I Hervararsagan står följande:
”Inge var länge konung och vänsäll och en god kristen; han avskaffade bloten i Svitjod och påbjöd, att allt folk skulle kristna.”
Blot-Sven blev den siste sveakungen som upprätthöll riksblotet. Enligt sägen ligger han begravd i en gravhög nära Östanbro, på gränsen mellan Uppland och Västmanland.
Givetvis finns det många fler berättelser om hedningarnas motstånd mot kristnandet än vad jag skrivit om här. Vissa berättelser finns förevigade, men otaligt många fler har sannolikt gått förlorade med tiden. Ingenstans stoppades kristendomens framfart, bara tillfälligt. Våra förfäders uppoffringar är dock ändå värda att skåla för!
Avsnitt 4 – Västergötland – ett forntida maktcentrum
Detta avsnitt handlar om Västergötlands historia, ”Götalandshypotesen” och landskapets kristnande. Avsnittet gästas av Morgan Nilsson, föreläsare om västsvensk historia.
Detta avsnitt gästas av Daniel, från bloggen Brons och blod, som berättar om den gåtfulla bronsåldern. Ett längre samtal om bronslurar, indoeuropéer och tro med mera.
