Om Jämtlands bebyggelse av Snorre Sturlasson.
Ketil jämte hette en man, son till Anund jarl från Sparabu i Tråndheim. Han flydde för konung Östen illråde österut över Kölen, röjde skogarna och byggde där som nu kallas Jämtland. Dit österut flydde också många andra män från Tråndheim för samma ofreds skull, ty konung Östen tvang trönderna att betala skatt och satte till konung över dem sin hund Saur. Ketils sonson var Thore hälsing. Efter honom är Hälsingland uppkallat; där röjde han bygd. Då Harald hårfagre lade riket under sig, flydde också för honom en mängd människor ur landet, trönder och naumdöler. Då uppstodo nya bygder österut i Jämtland. Några drogo ända till Hälsingland österut vid havet; dessa voro sveakonungens undersåtar.
Då Håkon Adalsteinsfostre rådde över Norge, gjordes fred och företogos handelsfärder mellan Tråndheim och Jämtland, och av vänskap för konungen sökte jämtarna sig västerut till honom, lovade honom lydnad och betalte honom skatt. Han gav dem lag och landsrätt. De ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, ty de voro av norsk härstamning. På samma sätt gjorde alla hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen, och det förblev sedan länge så, till dess att Olav den digre och sveakonungen, Olav den svenske, började tvista om delningen av länderna. Då gåvo jämtar och hälsingar sig under sveakonungen, och gränsen i öster bestämdes nu av Eidaskog i söder och sedan av Kölen allt norrut till Finnmarken. Sveakonungen tog nu skatterna av Hälsingland och likaså av Jämtland.
Konung Olav menade, att det genom förlikningen mellan honom och sveakonungen hade bestämts, att skatten från Jämtland nu skulle gå en annan väg, än förut hade varit fallet. Men det hade nu en lång tid varit så, att jämtarna hade betalt skatt till sveakonungen, och svenska fogdar hade satts över landet; svearna ville icke heller höra talas om något annat, än att allt land som låg öster om Kölen skulle lyda under sveakonungen. Det gick då så, som ofta händer, att ehuru det rådde svågerskap och vänskap mellan konungarna, så ville dock var och en av dem ha hela det rike som han ansåg sig ha rätt att göra anspråk på. Konung Olav hade låtit sända bud till Jämtland, att det var hans vilja, att jämtarna skulle visa honom undersåtlig lydnad, och i motsatt fall hotat dem med straff. Men jämtarna hade beslutat, att de skulle lyda under sveakonungen.
Huru Jämtland fick sitt namn av Johan Lindström-Saxon.
Ketil, sonson till den norske jarlen Anund på Sparabo, drog med en samling landsmän ut i världen för att finna ett nytt fädernesland. Färden gick över Kölen och nedåt. Då han från en fjällhöjd såg ut över Storsjön och trakterna däromkring, utbrast han:
”Här är ett jämt land. Här vill jag bygga och bo”.
Så gjorde han ock. Och så fick landet heta Jämtland. Han själv blev därefter kallad Jämte och hans folk jämtarna.
Färdvägen av Gustav Hedenvind-Eriksson.
Det var i gamla dagar och allt var grått. Själva tiden var grå – grå som den väv man i senare tid begynte väva varje förjulsvinter. Karlavagnen stod vid midnatt över Torseldsberget, och hela Gismusnäs utgjorde botten till en mils bred flod från Bastunäs fjäll till Bottenhavet.
Då skidade här ännu ingen lapp. Renhjordarna strövade fritt på bergen mellan öst och väst och funno bete. Och inga sockengränser, inga kyrkvägar fanns det ännu. Den enda befolkade platsen under regnbågens färgrika valv ansågs vara Fridens ö, som Frösön då hette, och vars invånare påstodo sig ha kommit vandrande på denna himlens lysande bro, med bohag och husdjur, och bara stigit ned där för att rasta och så en skäppa lin, slipa sina slidknivar och fläta nya näverskor.
De småväxta männen voro stolta över sina fäders sällsamma vandring från okänt land och kallade sig Solkoltar. De buro väldig nackman, hade vita, starka tänder, plirande ögon och voro varandra lika som bär, till och med lika hjulbenta, buro ärggröna byxor, grå kolt och brett bälte. Kvinnorna ståtade i precis samma dräkt som männen och kallades Koltmör. De voro runda som rovor, smalögda och uppnästa, gingo dessutom in med tårna, vilket på den tiden ansågs vara ett mycket kvinnligt drag, buro skickligt upplagda flätor och talade sällan om annat än kläder, mat och sjukdomar. Men lika duktiga örtsamlare och drogkokerskor som husmödrar kunde de konsten att bereda plåster och salvor lika bra som ysta och smöra. Och ingen husmor i senare tid hade uppnått dem i konsten att bereda det oförlikneliga istersmöret, kryddat med saft av stensöta, liksom den underbara näverosten, som efter att ha lagrats i sextio år hade en smak så fin, en doft så förunderlig, att man såg syner genom den. En konst, påstodo koltmörna, som deras fäders husmödrar fört med sig från ursprungslandet vid soluppgången.
Männen förstodo sig på skinnberedning, tjärbränning, jakt och fiske. Dessutom voro de kunniga månskådare och i stånd att av vintergatan förutsäga väder och vind hela året i förväg. Varje högsommarafton flätade de sitt skägg till högtid och stego upp på strandvallarna att där vid var sin stånka öl, bryggt på ljungblommor, stifta nya skyddslagar för vanan – deras mest okränkbara rättighet och högsta livsvärde. Därnäst som livsvärde räknades trångboddheten, ty ön var överbefolkad. Så överbefolkad, att varje invånare måste arbeta oavbrutet hela sitt liv för att erhålla rätten till en så kallad liggrav. Eljest blev det en sitt eller hukgrav eller ingen grav alls. Och ingen kunde tänka sig en händelse så genomgripande till sin verkan, att denna sakernas ordning rubbades. Det tredje livsvärdet var högtidsbegrundandet av fädernas stolta vandring på himlens mångfärgade bro – deras historia, muntlig och skön, som en dröm natten förut. Det fjärde livsvärdet var, när vargforan vid midvinter kom över fjällen, över isen, och de pälsklädda köpmännen slogo läger på den öppna platsen bland husen mittpå ön, tinade isen ur skägget, öppnade sina lädersäckar och gjorde marknad.
Då böt man till sig brynstenar och smidesvaror, färgämnen, saltsten och andra förnödenheter mot skinn och slöjdalster, läkande salvor och droger, smör och ost och annat präktigt sovel. Och då var det trängsel omkring fororna, glam och skämt och gamman, medan de raggiga dragdjuren i björklunden sleto i sina kopparkoppel och tjöto mot månen.
Ingen kunde som sagt tänka sig, att denna sakernas ordning skulle upphöra.
…
Om Härjulf Hornbrytare ur ett gränsdokument från ett allting i Svegs socken år 1273.
Så bar Tord i Trosavik vittne, och tolv åldermän med honom, att Norges män först bebyggde Härjedalen, med den händelsen att en man hette Härjulf hornbrytare. Han var konung Halvdan svartes märkesman. Han blev föremål för konungens vrede, och flydde österut in i Sveariket till konung Anund. Där var han väl emottagen, men sedan begick han det misstag att han lades med konungens fränka, som hette Helga, och flydde därefter västerut in i Norges konungs rike, in i den dal som då var allöde, men nu kallas Härjedalen. Då slogo de sig ned, han och Helga, och gjorde där den bygd som nu heter Slyosvallarna. Deras son var Håkon val, hans son Frode, hans son Härlög hornstige, hans son Tore droge, hans son Torbjörn makarkalv, hans son Torbjörn gamle, hans son Dag. Hans son Ljut, som först lät bygga en kyrka i Härjedalen. Hans son Toralde, hans son Ramn, hans son Eliv täppeman, hans son Björn, hans son Tord, hans son Havtore, hans son Åsulv.
Om Härjulf Hornbrytare av Peder Claussön.
Härjulf Hornbrytare var konung Halvdan Svartes (Harald Hårfagres faders) märkesman eller fanförare. Han kom i konungens ogunst av den orsak att han uti konungens sal slog ihjäl en av konungens män med ett silverbeslaget horn, som hörde konungen till (varav han blev kallad Herjólfr Hornbriótr) och konungen gjorde honom därför fredlös. För den skull flydde han till konungen i Sverige och var där under lång tid väl upptagen. Sedan lockade han konungens syster vid namn Ingeborg och rymde med henne och några sina tjänare och mycket gods och penningar (som han skickat i förväg för sig) in i den stora ödemark, vilken låg söder om Jämtland emellan Sverige och Norge bland skogar och klippor. Där lät han hugga bort skogarna och byggde där hus och rödde upp ängar och sände sina tjänare ned till Trondhjem att köpa vad han behövde, och de läto icke annat märka än att de voro från Jämtland. Så hade han det hela sin livstid. Och blev det stället kallat efter honom Härjulfsdal.
Huru Härjedalen fick sitt namn av Johan Lindström-Saxon.
Konung Halvdan Svartes i Norge märkesman Härje Ulf slog en gång under ett dryckesslag med ett dryckeshorn ihjäl en konungens hovman. På grund därav måste Härje Ulf rymma och for över fjället till Sverige, hos vars konung, Erik Edmundsson, han blev upptagen.
Härje Ulf och konungens syster Ingeborg förälskade sig i varandra. Konungen ogillade partiet, och Härje Ulf beslöt att draga sin färde. Men hans älskade ville följa med honom.
Han föreställde henne, att om hon följde med måste de gömma sig i djupa skogen, i någon avlägsen ödebygd. Ty följde hon med, hade han två konungars vrede över sig.
Ja, hon ville gärna byta ut hovet med dess glans och prakt mot en koja i skogen, om hon blott finge vara när sin älskade.
Så drogo de uppåt landet, genom Dalarna och in i en vild, stor skog. Då denna äntligen tog slut, öppnade sig för dem en dal. Här beslöto de att stanna. Här byggde han en koja åt sig och sin Ingeborg. Här bröt han bygd, jagade och fiskade.
Efter Härje Ulf fick Härjeån och Härjedalen namn. De senare gällde endast det nuvarande Lillhärdal men växte sedan ut till hela provinsen.
Härje Ulf och hans modiga maka levde länge och voro lyckliga.
De fingo fyra söner och en dotter. Sönerna, stora kraftiga män, blevo alla jordbrukare. Ulf satte sig ner vid älvdalssidan och gav namnet åt Ulfsjön, Björn vid Blädjan och de två andra i Mälingsdalen och Snösvallen. På den sistnämnda platsen är Härje Ulf begraven i en hög.
Två av sönerna kommo en gång vid Orrmosjön i gräl om ett fiske och slogo ihjäl varandra.
Källa: Snorre Sturlasson – Heimskringla, Johan Lindström-Saxon – Saga, sägen och sång i jämtebygd, Gustav Hedenvind-Eriksson – Jämtländska sagor, gränsdokument från ett allting i Svegs socken år 1273.
Lidskälv 