Har gudarna gudar?

Valans spådom, vers 7:

”Asarne möttes på Idavallen,
timrade höga tempel och altar,
smedjor byggde, smycken gjorde,
skaffade sig tänger och skapade verktyg.”

Åt vilka timrade asarna dessa ”höga tempel och altar”? Och varför? Hade asarna egna gudar, eller övergudar?

I Sången om Allvis frågar Tor Allvis vad jord kallas i de olika världarna, och Allvis svarar:
 
”Jord säges bland människor,
men slätt hos asarne,
vanerna kallar den vägar;
alltid grön jättarne,
alferna den groende,
gudarne där uppe grus.”

På frågan om vad natt kallas i de olika världarna svarar Allvis:

”Natt hon heter bland människor,
mörker bland gudar,
mask kalla henne väldiga makter,
oljus jättarne,
alferna sömngumman,
drömväverska kalla henne dvärgar.”

I dessa båda verser nämner Allvis ”gudarne där uppe” och ”väldiga makter”, trots att han redan nämt asarna, vanerna eller i det senare fallet gudarna. I andra tolkningar av Eddan kallas dessa för ”övergudarna” och ”världens herrar”.

Kan detta vara belägg för att gudarna har gudar? Har ni någon teori kring detta eller några fler texter som styrker det så får ni gärna kontakta mig.

Podcast: Midsommar och dess magi

35D6372E-DB42-42EE-A70F-B65A2E4288E6

Avsnitt 13 – Midsommar och dess magi

Detta avsnitt gästas (som vanligt) av Daniel från Brons och blod och vi pratar om midsommar. Vi diskuterar bland annat midsommarfirandets ursprung, magisk dagg och midsommars koppling till valborg med mera.

Musik: Neckens vals, framförd av Thomas von Wachenfeldt.

Avsnittet hittar ni här.

Under samtalets gång glömde vi att ta upp, kanske det mest ikoniska med nutida svensk midsommar; nämligen dansen, tillika sången, små grodorna.

Varför man dansar och sjunger små grodorna är okänt, och jag har heller inte kunnat hitta när eller varför detta blev en del av svensk midsommar.

Refrängen går dock att spåra till en militärmarsch från den franska revolutionen, i slutet av 1700-talet. Låten heter Löksången och soldaterna sjunger något i stil med ”I takt, kamrat”. Fransmännens dåtida fiender britterna ändrade texten till ”i takt, små grodor” för att provocera, och det är sannolikt ursprunget till den nutida sången.

Offerseden i det svenska bondesamhället

Innan ni läser den här texten bör ni läsa min text Den svenska offerseden, som i stort handlar om att svenskarnas sed att offra, eller att blota, inte försvann vid kristnandet. Utan att sedan är djupt rotad i vårt folkminne, och var således nästintill omöjlig för kyrkan är utradera.

Jag skummande nyligen igenom verket Året i västsvensk folktro av Hans Carling. Vilket gav mig många nya belägg för min tes.

Jag har samlat ihop de uppteckningar som innehåller ordet ”offer” eller dess böjningar. De flesta uppteckningarna kommer från Västsverige, men verket innehåller även uppteckningar från övriga Sverige.

Midsommar: 1) Midsommarafton besöks offerkällor. 2) Man skulle dricka i Regnakällan och offra i källan. 3) Offerkällan Vallhall i Trästena besöktes. 4) Man skulle tvätta sig och dricka i nordrinnande bäck. Det var besök vid källa eller sjö, offer i källor – Marie källor. Besök vid källor och offer i dem var för att avvända krig och olyckor. Källan lövades. 5) Det var offer åt hälsogubben. 6) Det var besök vid källor t ex St. Lars källa och offerkällan i R. 7) Midsommarnatten var det mete – ett offer. 8) Midsommartiden förnäm för offrande. Man dricker hälsa vid någon källa. Detta bör göras en torsdag eller söndag i hemlighet och under tystnad. Offret bör bestå av slantar. 9) Midsommar vaka vid en källa, där man offrar, dricker vatten för tur o hälsa. 10) Ungdom besöker Lövekällan på midsommar; offer, dans o lekar. 11) Mids. till källor, dricka, offra. II. 12) Mids. källa vattendrickning, offer, lövsal och portar av grönt. Sya pilkälla skall klädas varje midsommar, annars kommer ett visst antal djur att dö vid gården. 13) Dricka vid en hälsokälla mids. Ett hus byggt över källan, kläs och göres fint; förr offrades. 14) Källdrickning mids. förr vanl ‘Gatekälla’.Wn ‘hedenkälla’ dit man går för att dricka på mids natten. Offer Öl. 15) Källa till vilken sjuka och krymplingar kommit vid mids. för att dricka och offra. Efter lek och dans mids. afton har man gått dit för att läska sig. En skatt tros finnas på botten. 16) Man doppar sjuka barn i Doppebrunnen. Man söker bota klåda och engelska sjukan. Det sker på mids. afton. Barnen doppas tre ggr. Man offrar i vattnet. 17) Mids har man vallfärdat till St Olofs kyrka; den hjälpsökande har strukit över det sjuka stället med en liten yxa som St Olof har burit i handen; därpå har man offrat några slantar i den närbelägna st Olofs källa. 18) Man doppar barn i Doppebrunnen. Den är bottenlös . Valb. och midsommar reser man dit med barn. Man söker bota utslag, skerva, skabb och bölder hos barnen. Man offrar pengar i källan. Tittar man i källan utan att offra blir man sjuk. Man påstår att det spökar vid brunnen. 19) Slanten man skall offra, skall man ha i vänster sko under klacken. Man får inte tala sedan man offrat i källan.

29 september (Mickelsmäss): 1) I Kronobergs län offras till nordanvinden vid Mikaeli tid. (Hö strös på nordsidan av gården).

21:a November (Marie offring): 1) 21 november var Marie offerdag.

Lucia: 1) Man hade en offer-kista eller offer-bössa med bild av Lucia. I denna offrades. 2) Vid vattenkvarnar kastades en skyffel mjöl i vattnet som offer då kvarnen stämts. 3) Mjölnaren i Tvååker offrade en skyffel mjöl till näcken, då kvarnen stannade lusse-natt. 4) Man skulle ge offer av en nek till Lusse-Pers häst. 5) Offra till näcken en styver eller halvanninge, när de vid lucia fara till kvarnen för att mala. Verken kommer att hålla. 6) Sista neken offras som foder åt Lussefärs hästar.

21:a december (Tomasmäss): 1) Mjölnaren offrade en sup i fallet till strömgubben, då kvarnen stannade Tomasnatt. 2) Vid Tomas mässan offras pengar så att det går bra för mjölnaren och kvarnen håller till jul. Man har gjort myntfynd i kvarnsumpen. 3) Näcken går på Tomasnatten och följande nätter fram i alla strömmar. Försöker man mala, så håller Vattenherren fast hjulet. Man offrade på Tomas så, att öl eller brännvin kastades ner i kvarnrännan.

Jul: 1) Man gjorde besök vid offerkällor. 2) Julbocken stod i en låda; man offrade slantar till den. 3) Man hällde ett dryckesoffer i jul-brasan. 4) Efter högmässan juldagen bragtes offer åt prästen. 5) Man bragte offer av ljus för god gröda. 6) Julagrisar, vilka än mångenstädes brukas till minne av julagaltens offer. 7) Tomten får ett fat gröt. Den första mjölktåren som kom från kons spenar julafton spilldes ut som ett offer åt underbyggarna. 8) Julaftons festeld är en ”hednisk offereld”. Dess plats är härden, det husliga altaret och man ville att den skulle lysa på de blankskurade kopparkärl och tenntallrikar som stod framme. 9) Man hällde brännvin, första supen i högsätesvrån åt tomten eller rådet eller rådan. Man bringade offer åt underbyggarna, man hällde öl, brännvin eller mjölk i golvspringorna. Man bragte offer under julbordet. Man gjorde i ordning en bädd av halm under julbordet åt julbocken eller julgumsen, som osynlig tänktes uppehålla sig där. Eller åt gloson, som troddes ligga under bordet hos den bonde som försummat att ge henne tillräckligt offer vid skörden. 10) Man offrade åt de goda vättarna, genom att hälla öl under matbordet. Platsen under julbordet var en åt osynliga makter helgad plats. 11) Julbordet var som ett altare och alla skåderätter var offer, bragta åt mäktiga väsen. 12) Offer som bragtes utanför stugan. Man satte ut mat i svalgångar och uthus för de avlidna. 13) Tomten får mestadels sitt offer utanför stugan. Tomten är gäst. Tomten fick ost och bröd, sked, nya kläder, vantar, skor, skinnpäls och röd mössa. 14) Man hällde ut vört på tussebjörken. Man offrade öl eller mjölk till askar och hylleträd. 15) Juloffer bragtes till vissa stenar. Man satte ut mat åt trollet.

Påsk: 1) Påskeldar – man offrade fläsk, kött i elden. 2) Det var påskeld på Kråkela-kulle nära offerkällan. 3) PK (påskkärringar)- de var sams med Skam och offrade smör till honom.

Valborg: 1) Man eldade för god skörd, det offrades halmkärvar. 2) Valborg besöka en nordrinnande källa. Den som är behäftad med skabb, utslag el annat lyte skall springa barfota, offra en slant; tyda av ljudet vid slantens nedslag rörande det ondas varaktighet.

16:de maj (Peregrinus): 1) Peregrinus offrade man silver i ån för att få fiskelycka.

Kristi himmelsfärdsdag: 1) En offerkälla besöktes KH afton. 2) Det var gökotta vid hälsokällorna: en ”greve” utses som leder lekarna; pengar offras åt greven eller ”göken”; de gömmas till nästa fest. 3) Man firar gökotta två veckor före midsommar. Då samlas man på natten för att höra göken. Den som sitter närmast göken då ropet kommer, får under året offra till göken.

Trefaldighetssöndag: 1) Man offrade i källan; hår etc. 2) Dricka trefaldighet för att inte gå vint och snett på skorna. Talesätt därom (Dal) Offer, nordrinnande vatten. 3) I en Tref. källa har man hittat många offerslantar. 4) Dricka brunn, för vi gick snett på skone’ Offer lekar ‘springa änka’. 5) Tref. natten går ungdomen till en källa och dricker. Efteråt offrar man en slant i vattnet. Sedan man druckit får man inget säga, ty då kan man kanske få drömma sant. Sluter man ögonen när man dricker och sedan öppnar dem får man se sin tillkommande i vattnet. 6.) Tref. går man till källor och dricker hälsa. Man får inte tala och inte se sig om när man går. Möter man en käring går det illa. Man offrar i källan. 7) Tref. källa , -vatten – offer av mynt. 8) Tref. källa; kryckor och käppar kvarlämnade av de botade. Prydd med grönt. Offer av mynt (Nrke). 9) Föräldrar far med sina barn till en källa och badar dem där. De offra i vattnet. Enligt sägnen skall en man en gång ha sett en kvinna bada barn där. Därefter har seden blivit allmän. 10) Folk tar livet av sig vid offerkällor. 11) Man dricker för sneda skor. Man offrar inte för någon särskild sjukdom utan kastar bara slantar i vattnet. 12) Vid offerkällan samlas ungdomen och dricker för sneda skor – märg i benen. 13) Man besöker källor vid Tref. och offrar slantar för att bli kvitt sjukdomar. Det bor ett väsen i källan. 14) En offerkälla varom en gammal man berättar att (Vgl) : ‘en blir änna sum ena anner mänska, när en tvättar föttera i källa.’ 15) Man ‘drack trefaldighet’ vid någon källa, offrar pengar till råhanda för hälsa; dans. 16) Man går och dricker ur källor på Tref. I en källa tar man vatten för att använda mot inflammerade ögon. Vid Tref. källan vid Stegeborg offrar man mynt. Man dricker hälsovattnet där på skärtorsdagsmorgonen. Ögl.

Recension: Hammaren och korset av Martin Perne

C8467B76-A57E-4381-88A3-E2B60444FED1

När jag skrev romanen Inkräktarna så trodde jag att jag var den första att skriva om detta bortglömda ämne: kampen mot nordens kristnande från ett hedniskt perspektiv. Nyligen, av en slump, stötte jag på Hammaren och korset (1984) av Martin Perne (egentligen Martin Pernemyr). På bokens baksida står följande:

”Kvinnokamp i heden tid. Det är brytningstiden mellan hedendom och kristendom som handlingen i denna bok är förlagd. En färdepräst har av biskop Adalvard i Sigtuna sänts till Markerna (Dalsland) för att kristna dess hedna folk. Den kristna läran ville inte – i motsats till den hedna – erkänna kvinnan som en fullgod skapelse. Kvinnorna reser sig mot prästernas förkunnelser att de visserligen har en själ men är ofullkomliga och föga lämpade till annat än att tjäna männen. Kvinnorna kämpar för att återvinna det människovärde och de rättigheter som de ägde i de gamla gudarnas tid men som frånhänts dem med de nya. Deras kamp mot förstockade fördomar gentemot kvinnorna har en påtaglig anknytning till vår tids kvinnokamp för likställighet med mannen. Hammaren och korset är i övrigt en spännande och händelsemättad bok utan döda sidor. Den kan lösas med behållning av både gammal och ung.”

Boken utspelar sig i trakterna kring Vänern och börjar med att en viking säljer en träl till en storbonde. Trälen heter Ingvar och säger sig vara färdepräst. Storbonden ämnar att offra Ingvar åt gudarna i hopp om regn, då inget regn har kommit under en längre tid och skörden är på väg att förstöras.

Strax efter köpet av Ingvar kommer efterlängtat regn och bonden tyder det som att han ger tur med vädret, och således låter honom leva. Med tiden blir Ingvar vän med bonden och husfrun och till slut lyckas han kristna dem och lejonparten av folket i bygden. Blothuset görs om till kyrka och ont blod råder mellan de nyfrälsta och de asatrogna.

Så småningom kommer ytterligare en präst till bygden – en sträng präst som omdanar folkets sinnen och mässar att kvinnorna är grunden till alla synder. Kvinnorna får sin frihet och makt ifrågasatt. I samma veva dräper Ingvar en man i nödvärn och tvingas fly. Under flykten stöter han på en folkskara som lever i skogen, undan kungens män eller kristendomens förtryck. Ingvar kommer sedermera att återvända till bygden och ställas inför tinget.

Något mer tänker jag inte skriva, ni får helt enkelt själva komma över boken och läsa om hur det går för Ingvar.

Första halvan av boken skulle jag vilja säga är pro-kristen, för att i andra halvan bli pro-hednisk. Boken har ett raskt tempo och ett fint ålderdomligt språk. I det stora hela behärskar författaren ämnet väl (att Frej skulle vara guden som råder över regn och grödor tåls väl dock att diskuteras).

Jag måste säga att texten på bokens baksida stämmer föga med bokens innehåll. ”Kvinnokampen” som omnämns utgör blott en liten del i slutskedet av boken. Den handlar främst bara om Ingvar färdepräst. Men texten är inte osann. Den fornnordiska kvinnan var både fri och ärad. I hedendomens tid kunde kvinnor även ha betydande roller som både völvor och gydjor, men detta kvästes med den semitiska kristendomens intåg. Detta faktum, samt att den nordiska hedendomen har en stor mängd gudinnor, borde förmå fler kvinnor att anamma hedendomen.

Betyg: 3,5 av 5.

Julens ursprung

Vi har alla hört historien om Jesu födelse. Det var då Josef och Maria var på väg från Nasaret till Betlehem för att skatteskriva sig, dock så blev de utan bostad för natten och hamnade i ett stall – där Jesus föddes. Detta påstås vara anledningen till varför vi firar jul i december. I Bibeln står det inte vilket datum det var, inte ens vilken årstid, och att den höggravida Maria skulle göra denna resa under den kyliga perioden, mellan oktober och april, är högst osannolikt. Under kristendomens första 300 år firade man inte Jesu födelse över huvud taget. Dåtidens Mellanöstern, där kristendomen har sitt ursprung, tillhörde till vissa delar Romarriket. De hedniska romarna firade sina gudars födelsedagar och enligt kristendomen var det ”avgudadyrkan” att göra det. Varje vinter höll romarna en stor fest i guden Saturnus ära, festen kallades ”saturnalia” och pågick i flera dagar. Under festligheterna så samlade man sina vänner, åt och drack gott och gav varandra gåvor.

Med tiden övergick vinterns fest, saturnalia, till en fest då man hedrade solen. En solreligion, med ursprung i Persien och Syrien, hade spridit sig och vunnit mark i Romarriket. Solfesten firades vid vintersolståndet, då solen återföds, i slutet av december. I början av 300-talet fick Romarriket en kristen kejsare. Han hade tidigare varit soldyrkare och den nya religionen gav honom problem då han inte visste hur han skulle förhålla sig till den årliga folkkära solfesten. Till en början försökte kyrkan få honom att förbjuda högtiden – men det vägrade han då förbud skulle medföra inre stridigheter och splittring i riket. Man kristnade då istället solfesten och påstod att Jesus var född på denna dag och att det skulle firas, på så sätt kunde man krossa ”avgudadyrkandet” utan konflikter. Kyrkan fick som de ville och folket fick behålla sin högtid – i alla fall till en viss del. Dessutom fick kristendomen automatiskt många nya anhängare. Högtiden spreds snabbt genom den kristna världen. I Konstantinopel började man fira Jesu födelse år 380, i Anatolien år 382, i Egypten omkring år 430 och i Jerusalem omkring år 440.

Även i det forna Norden firade man en högtid i slutet av december – nämligen julblot. Kristendomens anhängare använde sig av samma strategi även här och ”kidnappade” och kristnade högtiden för sin egen vinning. Ordet jul kommer sannolikt från forngermanskans ”hjul” och i detta fall antyder det troligen att solens hjul/cykel börjar om. Julner och Julfader är två av Odens många namn som man använde runt julen. Uttrycket ”dricka jul” förekommer för första gången i Hrafnsmál, som skrevs av skalden Torbjörn Hornklöve omkring år 900. Dikten handlar om den norske kungen Harald Hårfager som ville dricka jul ute till sjöss.

I norden firas jul på julafton, det vill säga ”aftonen före jul”. Samma sak gäller för midsommar, som firas på midsommarafton. Ett traditionellt tyskt ord för lördag är ”sonnabend”, som betyder ”söndagsafton”. Det säger oss något om den germanska dygnsräkningen. Möjligtvis så började det forntida germanska dygnet redan på kvällen.

Julgranens ursprung: Att ha en gran ute på gården runt jul är en mycket gammal sed i Norden. Man trodde då att vissa träd hade magiska egenskaper (vårdträd) och kunde hålla onda väsen borta, speciellt under den mörka midvinternatten. Ofta barkade och kvistade man granen nedtill så att endast de översta grenarna återstod. De bortklippta grenarna la man utanför dörren som en dörrmatta. Ibland hade man en helt kvistad gran på gården, en så kallad julstång, och på toppen hade man ett julkors eller en julruska. Den moderna julgranen har sitt ursprung i södra Tyskland och Schweiz, till en början hängde man godis i granen och senare blev det ljus.

Julbockens ursprung: Även julbocken är en mycket gammal tradition i Norden. Troligtvis så kan julbocken härledas till asen Tors två bockar, Tanngnjost och Tanngrisner, som drar hans vagn. En annan teori är att julbocken härstammar från att man slaktade en get vid juletid. Julbocken är ofta av halm eller trä – då den är en prydnad. Förr i Sverige lekte ungdomarna jullekar där någon klädde ut sig till bock, de sjöng även bocksånger med mera. Tidvis har även personen utklädd till julbock delat ut julklappar.

Jultomtens ursprung: Den moderna jultomten är en blandning av påhittade figurer, helgon, väsen och verkliga personer, men hans utseende har dock ”slipats” av modern film och reklam. Dagens jultomte bär många nordiska drag till exempel att han skulle bo i snötäckta landskap och ha en släde som dras av renar. Jultomten har även vissa likheter med den nordiska gårdstomten – som ”fanns” på många gårdar. Heliga Birgitta, som levde på 1300-talet, varnar på två ställen i sina uppenbarelser för att hedra tomtar och inte gå i kyrkan. Hon benämner tomtegudarna som ”tompta gudhi”. I hennes skrifter framgår det även att vissa gårdar ställde ut mjölk åt tomten redan på 1300-talet. Inom kristendomen så kallas jultomten för Sankt Nikolaus. Han var en biskop från Lykien (dagens Turkiet) som levde på 300-talet och helgonförklarades på grund av sin givmildhet.

Även misteln har hedniskt ursprung. Det var en helig växt hos kelterna och mest helig ska den ha varit om den växte på ek. Den fick bara skördas av en druid med en skära av guld i fullmånens sken. Balder, Odens son, dödades av en pil gjord av mistel.

Jul är alltså ursprungligen en romersk/persisk/germansk högtid som kidnappats av kristendomen. Den moderna julen är dock inte främst en religiös högtid, utan en familjehögtid och varje folkslag, som firar jul, firar med sin egen prägel.

5DA91097-1157-41E3-9078-33CC0371B7C9
Scen ur Gösta Rooslings kortfilm Tomten (1941), baserad på Viktor Rydbergs dikt med samma namn.

I det svenska bondesamhället var julaftonskvällen årets högtidligaste stund för de flesta. Under den mytomspunna julnatten var även oknytt och andra övernaturliga väsen som allra mest levande.

Arbetet på gården skulle vara färdigt inför julaftonen. Så kallad ”kringgärning” var förbjudet under julen, det vill säga att man inte fick arbeta med snurrande hjul. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra typer av hjul skulle stå stilla. Enligt Wilhelm Mobergs krönika Bondeåret var kringgärning inte förbjudet med lag, utan av våra förfäders tro och dess magi.

Julen var även en tid då man kunde sia om det kommande året. Ju högre man ställde julstången, ju högre skulle skörden bli nästkommande år. Den som hade den tjockaste röken ur skorstenen skulle få den bästa säden och det bästa linet. Den som kom först hem efter julottan skulle skörda först eller rent av få bäst skörd. Ju mer julhalm, som låg på golvet i huset, desto bättre årsväxt. Om skatorna förde oväsen eller om fåglarna genast kom till julkärven efter man ställt ut den, så blev skörden god. Om djuren låg då de utfodrades kunde man räkna med god skörd och tvärtom om de stod. Om man lade ett fiskenät under julbordet på julnatten skulle man få tur med det.

Runt julen kunde man även sia om födelse och död, med en mängd olika metoder. Bland annat kunde man avläsa askan av julelden för att se om någon skulle födas eller dö under året.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång