Julens ursprung

Vi har alla hört historien om Jesu födelse. Det var då Josef och Maria var på väg från Nasaret till Betlehem för att skatteskriva sig, dock så blev de utan bostad för natten och hamnade i ett stall – där Jesus föddes. Detta påstås vara anledningen till varför vi firar jul i december. I Bibeln står det inte vilket datum det var, inte ens vilken årstid, och att den höggravida Maria skulle göra denna resa under den kyliga perioden, mellan oktober och april, är högst osannolikt. Under kristendomens första 300 år firade man inte Jesu födelse över huvud taget. Dåtidens Mellanöstern, där kristendomen har sitt ursprung, tillhörde till vissa delar Romarriket. De hedniska romarna firade sina gudars födelsedagar och enligt kristendomen var det ”avgudadyrkan” att göra det. Varje vinter höll romarna en stor fest i guden Saturnus ära, festen kallades ”saturnalia” och pågick i flera dagar. Under festligheterna så samlade man sina vänner, åt och drack gott och gav varandra gåvor.

Med tiden övergick vinterns fest, saturnalia, till en fest då man hedrade solen. En solreligion, med ursprung i Persien och Syrien, hade spridit sig och vunnit mark i Romarriket. Solfesten firades vid vintersolståndet, då solen återföds, i slutet av december. I början av 300-talet fick Romarriket en kristen kejsare. Han hade tidigare varit soldyrkare och den nya religionen gav honom problem då han inte visste hur han skulle förhålla sig till den årliga folkkära solfesten. Till en början försökte kyrkan få honom att förbjuda högtiden – men det vägrade han då förbud skulle medföra inre stridigheter och splittring i riket. Man kristnade då istället solfesten och påstod att Jesus var född på denna dag och att det skulle firas, på så sätt kunde man krossa ”avgudadyrkandet” utan konflikter. Kyrkan fick som de ville och folket fick behålla sin högtid – i alla fall till en viss del. Dessutom fick kristendomen automatiskt många nya anhängare. Högtiden spreds snabbt genom den kristna världen. I Konstantinopel började man fira Jesu födelse år 380, i Anatolien år 382, i Egypten omkring år 430 och i Jerusalem omkring år 440.

Även i det forna Norden firade man en högtid i slutet av december – nämligen julblot. Kristendomens anhängare använde sig av samma strategi även här och ”kidnappade” och kristnade högtiden för sin egen vinning. Ordet jul kommer sannolikt från forngermanskans ”hjul” och i detta fall antyder det troligen att solens hjul/cykel börjar om. Julner och Julfader är två av Odens många namn som man använde runt julen. Uttrycket ”dricka jul” förekommer för första gången i Hrafnsmál, som skrevs av skalden Torbjörn Hornklöve omkring år 900. Dikten handlar om den norske kungen Harald Hårfager som ville dricka jul ute till sjöss.

I norden firas jul på julafton, det vill säga ”aftonen före jul”. Samma sak gäller för midsommar, som firas på midsommarafton. Ett traditionellt tyskt ord för lördag är ”sonnabend”, som betyder ”söndagsafton”. Det säger oss något om den germanska dygnsräkningen. Möjligtvis så började det forntida germanska dygnet redan på kvällen.

Julgranens ursprung: Att ha en gran ute på gården runt jul är en mycket gammal sed i Norden. Man trodde då att vissa träd hade magiska egenskaper (vårdträd) och kunde hålla onda väsen borta, speciellt under den mörka midvinternatten. Ofta barkade och kvistade man granen nedtill så att endast de översta grenarna återstod. De bortklippta grenarna la man utanför dörren som en dörrmatta. Ibland hade man en helt kvistad gran på gården, en så kallad julstång, och på toppen hade man ett julkors eller en julruska. Den moderna julgranen har sitt ursprung i södra Tyskland och Schweiz, till en början hängde man godis i granen och senare blev det ljus.

Julbockens ursprung: Även julbocken är en mycket gammal tradition i Norden. Troligtvis så kan julbocken härledas till asen Tors två bockar, Tanngnjost och Tanngrisner, som drar hans vagn. En annan teori är att julbocken härstammar från att man slaktade en get vid juletid. Julbocken är ofta av halm eller trä – då den är en prydnad. Förr i Sverige lekte ungdomarna jullekar där någon klädde ut sig till bock, de sjöng även bocksånger med mera. Tidvis har även personen utklädd till julbock delat ut julklappar.

Jultomtens ursprung: Den moderna jultomten är en blandning av påhittade figurer, helgon, väsen och verkliga personer, men hans utseende har dock ”slipats” av modern film och reklam. Dagens jultomte bär många nordiska drag till exempel att han skulle bo i snötäckta landskap och ha en släde som dras av renar. Jultomten har även vissa likheter med den nordiska gårdstomten – som ”fanns” på många gårdar. Heliga Birgitta, som levde på 1300-talet, varnar på två ställen i sina uppenbarelser för att hedra tomtar och inte gå i kyrkan. Hon benämner tomtegudarna som ”tompta gudhi”. I hennes skrifter framgår det även att vissa gårdar ställde ut mjölk åt tomten redan på 1300-talet. Inom kristendomen så kallas jultomten för Sankt Nikolaus. Han var en biskop från Lykien (dagens Turkiet) som levde på 300-talet och helgonförklarades på grund av sin givmildhet.

Även misteln har hedniskt ursprung. Det var en helig växt hos kelterna och mest helig ska den ha varit om den växte på ek. Den fick bara skördas av en druid med en skära av guld i fullmånens sken. Balder, Odens son, dödades av en pil gjord av mistel.

Jul är alltså ursprungligen en romersk/persisk/germansk högtid som kidnappats av kristendomen. Den moderna julen är dock inte främst en religiös högtid, utan en familjehögtid och varje folkslag, som firar jul, firar med sin egen prägel.

5DA91097-1157-41E3-9078-33CC0371B7C9
Scen ur Gösta Rooslings kortfilm Tomten (1941), baserad på Viktor Rydbergs dikt med samma namn.

I det svenska bondesamhället var julaftonskvällen årets högtidligaste stund för de flesta. Under den mytomspunna julnatten var även oknytt och andra övernaturliga väsen som allra mest levande.

Arbetet på gården skulle vara färdigt inför julaftonen. Så kallad ”kringgärning” var förbjudet under julen, det vill säga att man inte fick arbeta med snurrande hjul. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra typer av hjul skulle stå stilla. Enligt Wilhelm Mobergs krönika Bondeåret var kringgärning inte förbjudet med lag, utan av våra förfäders tro och dess magi.

Julen var även en tid då man kunde sia om det kommande året. Ju högre man ställde julstången, ju högre skulle skörden bli nästkommande år. Den som hade den tjockaste röken ur skorstenen skulle få den bästa säden och det bästa linet. Den som kom först hem efter julottan skulle skörda först eller rent av få bäst skörd. Ju mer julhalm, som låg på golvet i huset, desto bättre årsväxt. Om skatorna förde oväsen eller om fåglarna genast kom till julkärven efter man ställt ut den, så blev skörden god. Om djuren låg då de utfodrades kunde man räkna med god skörd och tvärtom om de stod. Om man lade ett fiskenät under julbordet på julnatten skulle man få tur med det.

Runt julen kunde man även sia om födelse och död, med en mängd olika metoder. Bland annat kunde man avläsa askan av julelden för att se om någon skulle födas eller dö under året.

Podcast: Julens ursprung

9648D364-3DE5-44DA-BDB1-D44E16CA2DDD

Avsnitt 10 – Julens ursprung

Vad är jul? Varför firar vi jul? Vilka är julens rötter? Vem är egentligen Jultomten? Vad betyder ordet ”jul”? I detta avsnitt tänker jag göra en djupdykning i julens ursprung.

Ljudklipp: Bjällerklang, Tomten och Jag såg mamma kyssa tomten.

Lidskälvs julklappstips.

Julklappstips!

bd2a8363-692b-431d-ada9-ba2deddfaecfInkräktarna är en fartfylld roman som utspelar sig under vikingatidens slutskede. Berättelsen handlar om nordens kristnande – sett från ett hedniskt perspektiv. Ett femtiotal kristna hemvändare kommer till bygden, dessa kommer sedermera att kallas för ”korsbärare”. Efter en rad missdåd tvingas huvudpersonen, 20-årige Leif, på flykt. Under flykten får han nya bekantskaper, tvingas slåss för sitt liv och upplever andra äventyr.

Boken är lättläst och passar både ungdomar och vuxna.

Finns att köpa här.

86BFC1E5-09DE-46B3-9DF6-E5AD2046330FRunstenar i Sverige är en faktabok om runstenar. Boken går igenom långt över 200 runstenar med fakta, bilder, tolkningar och anekdoter.

Boken finns i två olika utföranden: en stor med mjukband (20×27 cm – passar utmärkt som en ”coffee table-bok”) och en billigare och behändigare pocket.

Finns att köpa här: pocket och mjukband.

viking.se-merchantsKortlek: Nordiska gudamakter

Illustrerad kortlek med bilder hämtade från den forntida gudavärlden.

Passar lika bra till den historieintresserade farbrodern, som till kusinbarnen.

Finns att köpa härhär och här.

Podcast: Heligt landskap

B50D922C-D458-489E-A2D6-F807DB2048B5

Avsnitt 8 – Heligt landskap

Detta avsnitt gästas av runmagikern och författaren Jörgen I Eriksson från Norrshaman. Vi har ett längre samtal om shamanism, utesittning och heliga platser i Sverige.

Vill ni veta mer så kan ni köpa boken Drömtidens portar – Manual för heliga platser. Boken Heligt landskap är tyvärr slutsåld.

Fornnordiska kärleksbrev

”Tänk du på mig, jag tänker på dig, älska du mig, jag älskar dig.”

Så lyder runinskriften på en skälkniv som hittats i Lödöse i Västergötland. Skälkniven, som troligen användes för att hålla isär trådarna i skälet på en bandvävstol, har daterats till slutet av 1000-talet. Är det en kärleksgåva – eller möjligtvis en vädjan över olycklig kärlek?

Den betydande handelsorten Lödöse är en av Sveriges äldsta ”städer”, en föregångare till Göteborg.

Även i Norge har man hittat runinskrifter med liknande budskap. Vid Bryggen, de medeltida delarna av centrala Bergen, och dess omgivningar har man hittat mer än 700 runinskrifter på trä- och benbitar. En runristad träpinne som hittats på platsen lyder: ”Min kärlek, kyss mig”.

På platsen har man även hittat andra fynd med andra, betydligt mer vulgära, budskap: ”Härlig är f***a, låt k*k fylla upp den”.

Vid en utgrävning i centrala Sigtuna 1999 hittade man en runristad benbit. Inskriften visar sig dock vara svårtolkad, eftersom den var ristad med så kallad lönnrunor – en slags kod. Inte förrän 2014, lagom till alla hjärtans dag, lyckades runologen Jonas Nordby från Oslo universitet knäcka koden. Inskriften löd kort och gott: ”kyss mig”.

Kärleksbrev är således ingenting som kommit utifrån under de senaste århundradena, utan seden har tillhört vår kultur längre.

Klassiska kärleksberättelser återfinns även i gudasagorna. Frej blev förälskad i Gerd och offrade sitt magiska svärd och sin häst för att få träffa henne.

Från högsätet Lidskjalf (Lidskälv) kan Oden överblicka världen. Därifrån kan han se och höra allt som sker. Han har förbjudit de andra asarna från att sitta där. Ty det krävs en vis man för att förstå allt som sker i världen. En dag smög en nyfiken Frej olovligt till Lidskjalf. Medan han satt i högsätet och förundrat blickade ut över världen slängde han en blick över Jotunheim – jättarnas rike. Han fick då syn på jättinnan Gerd då hon lyfte sina armar för att öppna dörren till sin fader Gymers hus. Hennes fagra armar lyste upp hela himlen med ett bländande ljus och Frej blev fullkomligt förälskad i henne. Han varken åt, sov eller pratade med någon på flera dagar. Hans far Njord blev då orolig för honom och bad Frejs närmsta vän Skimer att prata med honom. Frej berättade då för Skimer att han hade sett den fagraste mön han någonsin sett och att hon bodde på Gymers gård i Jotunheim.

Han bad sedan Skimer att åka dit och fria åt honom – om han vore en riktig vän. Skimer blev lovad Frejs häst Blodighove, som varken är rädd för eld eller rök, om han lyckades. Han red iväg på Blodighove och han tog även med sig Frejs magiska självsvingande svärd Skräpp – sannolikt för att han inte ville rida in obeväpnad i Jotunheim.

När Skimer kom till Grymers gård blev han bemött av Grymers tjänare som bjöd in honom på mjöd. Skimer framförde sitt budskap till Gerd och erbjöd henne elva guldäpplen för att gifta sig med Frej. Hon tackade bestämt nej och sa att de redan hade nog med guld på gården. Skimer fortsatte erbjuda gåvor och löften men Gred tackade ändå nej. Han började då istället, i ren desperation, att hota henne. Gymer blev då uppskrämd och la sig i. Gymer sa till slut att Frej och Gerd kunde träffas, om han fick behålla det ståtliga svärdet som Skimer hade med sig – vilket Skimer gick med på.

Frej och Gerd träffades nio dagar senare i lunden Barre. De föll för varandra och Frej blev belåten – men det kostade honom hans häst och hans magiska svärd. Tillsammans har de sonen Fjölner.

Utharkteorin

Utharkteorin bygger på att de germanska runorna, främst den 24-typiga runraden, har ett talvärde. Den vanliga runraden, den så kallade futharken, kastas även om – dess första runa fé (f) är istället sist. Utharkteorin lanserades på 1920-talet av den svenske runologen Sigurd Agrell. Teorin är inte en hållbar vetenskaplig teori, trots detta finns det en del mytbildning omkring den.

Sigurd Agrell föddes den 16:de januari 1881 på Rämmens bruk i Värmland, norr om Filipstad. Död den 19:de april 1937 i Lund, 56 år gammal. Agrell var en svensk poet, runolog och professor i slaviska språk.

Agrells argument för att fé-runan inte skulle vara först, utan sist, är att fé – som betyder ”rikedom” – inte skulle ha det lägsta talvärdet, det vill säga 1. Fé placerades då i slutet av runraden och fick talvärdet 24. Genom att tillämpa utharkteorin skulle man kunna hitta dolda magiska hemligheter i runristningarna eller hänvisningar till vissa gudamakters heliga tal. Enligt Agrell skulle utharkteorin kunna påvisa en forngermansk koppling till senantiken och romarriket. Ett exempel på detta är att han applicerade den den avestisk-persiska månadskalenderns heliga tal på utharken.

Teorin är en fantasifull blandning av gematri, mytologi, astrologi, historia och lingvistik.

Den främsta redogörelsen av Agrells teori finns i hans verk Lapptrummor och runmagi: tvenne kapitel ur trolldomsväsendets historia.

Exempel på när teorin tillämpats:

Vadstenabrakteaten är brakteat från 500-talet, hittad i trakterna kring Vadstena. Brakteaten är försedd med runskriften tuwatuwa, som enligt Agrell ger talvärdet 54. Siffran 54 representerar den antika demonen Abraxas – som Agrell omnämner följande i sin bok Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem: ”Då senantik spekulation i alfabetet såg en motsvarighet till världsalltet eller himlens omkrets (zodiakens 12 hus motsvarades av 24 bokstäver), hölls Abraxas av många för alfabetmystikens högste gud”. Agrell sammanför sedan Abraxas med den romerske guden Mithras, som han tyckte sig se avbildad på brakteaten. Han omvandlade sedan namnet Mithras, eller Meithras, till talvärdet 365, precis samma talvärde som Abraxas. Vadstenabrakteatens runrad är cirkelformad och har en talvärdet 360 – som motsvarar en cirkel och Abraxas symbol är en cirkel.

Utharkteorin är inte det enda systemet som syftar till att avslöja runornas magiska hemligheter. Även runologen Johannes Bureus (1568–1652) antog att runor hade magisk inbörd. Han introducerade adelrunor, eller adalrunor – runor med andliga egenskaper, som för runkunniga har samma funktion som kabbala för hebréer. Bureus har skrivit om sin teori i verket Adalruna Rediviva.

Romuva – en av asatrons kusiner

Romuva är en baltisk religion som traditionellt utövats av litauier, letter och preussare. Denna Östersjökultur har samma indoeuropeiska rötter som asatron och kulturen ska ha varit ”distinkt” redan 2 000 år f.Kr. Romuva var statsreligion i dåvarande storhertigdömet Litauen fram till år 1387, men har även praktiserats i delar av nuvarande Lettland, Kaliningrad och Polen. Själva namnet romuva är ostpreussiska och betyder ”fristad” eller ”helgedom”. Romuva är även namnet på en helgedom i Preussen. Det är en förfäders- och naturdyrkande religion.

Sedan urminnes tider har romuva blomstrat i Šventaragisdalen i Vilnius – Litauens nuvarande huvudstad. Enligt litauiska krönikor var det här litauerna bålbrände sina ledare innan kristnandet. Här ska det även ha funnits ett hedniskt tempel tillägnat åskguden Perkūnas.

I den moderna religiösa utövningen används eldaltare av sten, så kallade ”aukuras”. Man offrar mat, dryck, örter och blommor till dessa altare, samtidigt som man sjunger ”dainas” – traditionella eller rituella hymner. Den religiösa förkunnaren kallas ”vaidila” om det är en man och ”vaidilutė” om det är en kvinna. Likt asatro så firar man höstdagjämningen, vintersolståndet, vårdagjämningen och vårdagjämningen. Romuva delar upp världen i tre delar: den levande världen, den döda världen och den kommande.

8D67A08F-F3B8-4177-B3F4-980899AF6638

Urval av romuvas gudar:

Dievas är den högste guden. Hans namn betyder kort och gott ”gudom”. Han härskar över himlen, välstånd, rikedom och han skapade även universum. Dievas har vissa likheter med Tyr, men även med Oden.

Perkūnas, vars namn betyder ”den som dundrar”, är en åsk- och vädergud. Hans symbol är en hammare. Perkūnas nordiska motsvarighet är Tor.

Žemyna är moder jord. Hennes namn betyder ”jord”. Žemyna personifierar den bördiga jorden och ger näring till allt liv på jorden, människor, växter och djur.

Saulė, vars namn betyder ”sol”, är, precis om namnet antyder en solgudinna. Hon är beskyddare för de olyckliga, särskilt de föräldralösa.

Mėnuo, månen. Saulės make.

4395A193-1CF1-41CF-87C9-AAE9A9CA0BD8
Världsträdet, ”Austras koks”. Vanlig symbol för romuva.

Litauens kristnande

Litauen var det sista landet i Europa att övergå till kristendom. Officiellt så kristnades landet 1387, efter en överenskommelse mellan Hedvig av Polen, Litauens den siste hedniske storfursten, Władysław II Jagiełło, och hans kusin Vytautas den store. Kristnandet av Litauen var ett av de längsta och mest komplicerade i Europa. Landet var tidvis hårt ansatt av både missionärer och korståg.

Hedningarna i området runt Litauen och Preussen kunde leva och verka relativt obehindrat fram till 800-talet, då kristnandet ska ha påbörjats. Quedlinburgkrönikan omnämner missionären Bonifatius som dödats år 1009, tillsammans med 18 andra män, av hedningar de försökt konvertera. Andra källor säger att de dödats för att de beträtt en helig skog och förstört gudafigurer där. Quedlinburgkrönikan är den äldsta kända källan som nämner Litauen vid namn.

I början av 1199 förklarade romersk-karolinska kyrkan korståg mot de baltiska hedningarna. Storfursten Mindaugas konverterade, tillsammans med sin familj och sina soldater, år 1251. Således kunde korstågen upphöra. Enligt Hypatian Codex slutade Mindaugas dock inte dyrka de hedniska gudarna. Trots att han fortfarande deltog i de hedniska riterna så gjorde folket uppror mot sin ”kristne” ledare. 1261 e.Kr. avsade sig Mindaugas kristendomen.

Mellan åren 1283–1410 var Litauen hårt ansatt av korståg. Livländska ordern slog sig ned i Riga 1202 och Tyska orden slog kom till Chełmno, i dagens Polen, under 1230-talet. De båda ordrarna började raskt att erövra de närbelägna baltiska stammarna och tvångskristna dem.

Litauens storfurste konverterade till kristendom 1386 – efter omkring 20 större slag och belägringar, varav några slag slutade i förkrossande litauiska segrar. Trots storfursten dop så fortsatte korstågen ända fram till freden i Melno 1422 e.Kr.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång