Vid jul skulle varje bonde ge ett mått malt för varje härd, en skinka från en treåring oxe – detta kallades ”en bit av ängen” – och ett mått av smör; och varje husfru skulle skulle förse en ”kvinnas bärgning” – så mycket ren lin som man kunde hålla mellan tummen och pekfingret. Bönderna skulle även bygga alla hus som kungen ville ha på sina ägor. Varje man, skulle med sex andra män, utrusta en utvald duglig man – och det gällde alla som hade fyllt fem år – de skulle även bemanna varsin åra. Varje man som gav sig ut och fiskade skulle betala kungen en ”landbunt” var han än lade ut, och det var fem fiskar. På varje skepp som seglade från landet skulle kungen lasta ett utrymme på skeppet. Varje man som seglade till Island, infödda eller utländska, skulle betala en landskatt.
Dessa skatteregler, som givetvis ansågs drakoniska av folket på sin tid, infördes under Håkon Erikssons (998-1029) – och fortlöpte senare under Sven Knutssons (1016-1036) – styre. Reglerna kunde upprätthållas tack vare att kungen tagit många stormäns söner som gisslan. Under den här tiden tilläts heller ingen lämna landet utan kungens tillåtelse, om något gjorde det olovligt skulle alla dennes tillhörigheter tillföra kungen.
Många av reglerna avskaffades senare av Sigurd Jorsalafare (1090-1130) och hans bröder.
Jag befann mig på en fiskeresa med några kamrater djupt inne i Glaskogens naturreservat i södra Värmland. Det gick en hel förmiddag utan något som helst tecken på liv i sjön. Jag hade även förlorat ett drag vid ett bottennapp som satt så hårt mellan stenarna på botten att jag var tvungen att kapa linan.
Till slut beslöt jag mig för att åkalla Njord – havets och fiskets gud. Jag mumlade ut min åkallan och utlovade en offergåva om jag skulle få napp. Strax därefter högg linan till och en liten abborre har fastnat på kroken. Jag gick tillbaks till lägret, hämtade mitt medhavda mjöd och hällde ut/offrade en skvätt i vattnet. Bara en liten stund senare fick jag napp igen, och denna gång var det en rejälare abborre (som sedermera blev vår middag). Det märkligaste var dock att i samma veva hittade jag ett tappat drag bland stenarna på stenstranden – det var ett liknande drag som det jag tidigare förlorat och skicket var bra.
Erik Röde, eller Erik Thorvaldsson, är känd som Grönlands upptäckare och Leif Erikssons fader. Han föddes i Norge omkring år 940. Förutom Leif, så hade han även barnen Torvald, Torsten och Frejdis.
Erik föddes i Norge, men då hans far Torvald Åsvaldsson dömdes till fredlös for de båda till Island. På Island äktade Erik Tjodhild och tids nog dog hans far. År 982 dömdes Erik till fredlös (liksom hans far) på grund av dråp. Det var startskottet till en tre år lång färd västerut, under vilken han upptäckte och namngav Grönland (möjligtvis har andra nordmän landstigit på Grönland tidigare). Efter återkomsten till Island samlade Erik ihop en skara islänningarna som sedermera kom att följa med honom till Grönland för att bosätta sig där (av tjugofem skepp som lämnade Island kom bara fjorton fram).
Erik höll fast vid asatron, trots att hans son Leif och Leifs fru antog kristendomen. Leif, som döpts av den norske kungen Olav Tryggvason, drev på kristnandet av Grönland. Till slut övergick även Eriks fru Tjodhild till kristendomen och var delaktig i bygget av Grönlands första kyrka, vilket Erik ska ha ogillat. Enligt sagorna ska hans fru förvägrat honom samlag eftersom han fortfarande var asatroende.
Eriks son Leif är mest känd för att vara den förste europé som landsteg i Nordamerika. På hans resa till det då okända Nordamerika var Erik ämnad att följa med, men han föll av sin häst på väg till skeppet och såg det som ett dåligt tecken och stannade på Grönland.
I detta avsnitt diskuterar vi (undertecknad och Daniel från Brons och blod) guden Balder och jätten Loke. Vi pratar bland annat om Balders likheter med Jesus, Lokes straff och lögardagen med mera.
I detta avsnitt diskuterar vi (undertecknad och Daniel från Brons och blod) påsk. Den moderna svenska påsken, den kristna påsken, påskens hedniska ursprung och påsken i bondesamhället. Vi kommer bland annat in på gudinnan Ostara, påskkärringar och påskeldar med mera.
Du har inte bara förpliktelser gentemot dina efterlevande, utan även till dina förfäder. Dina förfäder är anledningen till att du finns här idag och att du är den du är. Deras blod flyter i dina ådror. Försaka dem inte bara för att de inte längre finns här bland oss. Tro på samma gudar dem. Gudarna som är sprungna ur vårt folks uråldriga djup. Fira samma högtider. Berätta samma historier som dem och tro på samma skrock och väsen. Samtala med dem ibland. Namnge dina barn efter dem, eller ge dem iallafall namn som dina förfäder kan uttala och känner igen. Du vill väl själv att din ätt ska förtsätta i dina spår? Ät samma mat som ditt folk har ätit i århundraden. Lyssna på samma ljud i skogen. Läs gamla böcker. Tala på ett sätt som de förstår. Besök gravhögar och rösen, fornborgar och runstenar. Fördjupa dig i den skatt som är berättelsen om vårt folk. Du är en länk i en kedja. Hedra dina förfäder!
I detta avsnitt djupdyker vi (undertecknad och Daniel från Brons och blod) i det svenska bondesamhällets mytologi och riter. Under det långa samtalet kommer vi bland annat in på troll, Odens jakt, vårdträd och mycket annat.
Berättelsen om Färöarnas kristnande finns bevarad i Färingasagan, dess sanningsenlighet är dock inte klarlagd.
Färöarna kristnades – likt Island – på order av den norske kungen Olav Tryggvason, som även var drivande i kristnandet av Norge. Sigmundur Brestisson (Sigmundr) var en färöisk viking och storman, som tidigare varit allierad med Håkon Jarl – en av den nordiska hedendomens främsta förkämpar. Sigmundur var även en av Färöarnas mäktigaste män. Kung Olav sände bud till Färöarna om bad om att Sigmundur skulle komma och hälsa på honom i Norge. Sigmundur hörsammade kungens begäran och besökte honom på en bankett hos en mäktig norsk bonde.
Under banketten övertalade kungen Sigmundur att anamma kristendomen och kristna Färöarna. Kung Olav ska ha hört på förhand att Sigmundur aldrig dyrkat asagudarna, trots att han var hedning. Enligt Sigmundur själv ska han ha insett för längesedan att hedendomen inte var bra för någonting (författaren av Färingasagan tar vid flera tillfällen tydlig ställning för kristendomen). Sigmundur påstod även att kristendomen var vackrare och fördelaktigare än hedendomen på alla sätt.
Sigmundur blev döpt i Norge. Då hösten kom ville kungen att han skulle resa tillbaks Färöarna och kristna folket där. Sigmundur avböjde först, men gav till slut efter för kungens önskan. Kungen utsåg honom till härskare över Färöarna och försåg honom präster som skulle sköta kristnandet.
Då Sigmundur kom till sitt hemland kallade han bönderna till stormöte, och väldigt många kom. Sigmundur talade sedan inför bönderna och sade att han spenderat sommaren hos kung Olav, som även utsett honom till härskare över Färöarna – ett beslut som de flesta välkomnade. Han sade sedan att han blivit döpt och att hans uppgift var nu att kristna landet. Stormannen Tróndur í Gøtu (Þrándr) gav genast svar på tal, han sade att bönderna borde själva komma fram till ett beslut i frågan. Något som bönderna tyckte var bra sagt.
Tróndur och hans män förflyttade sig något på fältet där mötet hölls. Han talade sedan inför bönderna och sade att de inte skulle gå med på Sigmundurs önskan, och bönderna höll med. Alla gick över till Tróndurs sida, utom Sigmundur och hans närmsta män – som själva döptes tillsammans med Sigmundur i Norge. Sigmundur insåg i detta ögonblick att Tróndur hade för mycket makt.
Tróndur och bönderna gick fram till Sigmundur och hans män, med sina vapen dragna. Tróndur sade till Sigmundur att de vägrade byta religion, och att de skulle dräpa honom om han någonsin försökte sprida kristendomen på Färöarna igen. En missnöjd Sigmundur kände sig tvingad att bifalla Tróndurs önskan. Inför vittnen och med handskakningar lovade Sigmundur att inte bryta mot deras bud.
Sigmundur stannade på Färöarna över vintern och var mycket missnöjd med sitt nederlag. Under våren bröt Sigmundur sitt löfte och attackerade Tróndur i hans hem medan han sov. Sigmundur och hans män forcerade dörren med en stock och förde ut Tróndur. Sigmundur sade till Tróndur att han skulle få lika ojämna alternativ som han själv fick i höstas. Tróndur fick välja: bli döpt eller bli dödad. Sigmundur sade även att helvetet väntade Tróndur efter döden. Tróndur svarade att han inte ämnade att överge sina gamla vänner (asagudarna), men efter blivit hotad med en väldig yxa gav han efter.
Tróndur, och hela hans hushåll, blev döpta. Därefter reste Sigmundur och hans män runt hela Färöarna och slutade inte förrän hela landet var kristnat.
Sigmundur kom senare att bli rånmördad av en färöisk bonde och hans sönder.
Egna anteckningar: I Färingasagan beskrivs den kristne Sigmundur som den gode och den hedniske Tróndur som den onde. Men var verkligen Sigmundur god? Han kristnade folket mot deras vilja, och med våld. Det tåls även att nämnas att han bröt sitt löfte och utförde en feg attack mot Tróndur medan han sov. Var verkligen Tróndur ond? Det anser inte jag. Tróndur skyddade blott sina landsmän mot både norsk och kristen imperialism.
