Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

Tolkien och nordisk mytologi

J.R.R. Tolkien (1892-1973) var författare till bland annat Sagan om ringen och Bilbo – En hobbits äventyr. Att han lät sig inspireras av nordisk mytologi, och fornnordisk kultur, är tillsynes ganska uppenbart. Nedan följer tio punkter som styrker detta påstående.

1. Durin och Dwalin är namnen på två dvärgar i Bilbo. Det är även namnen på två dvärgar inom nordisk mytologi. Durin och Dwalin, eller Dvalin, smidde tillsammans svärdet Tyrfing – enligt den isländska sagan Hervarar. Tyrfing är det vackraste svärdet någonsin skapat med ett gyllene fäste och klinga.

2. Dvärgar är i Tolkiens värld duktiga smeder som lever i bergshallar där de ofta smider magiska vapen och smycken. Desamma gäller dvärgarna inom nordisk mytologi – de bor också i grottor och berg (som de gillar att utsmycka) och är ofta smeder av magiska ting. Dvärgarna har skapat Tors hammare Mjölner, Frejas smycke Brisingamen, Odens spjut Gungner med mera.

3. Alver är i Tolkiens värld fagra, högväxta, begåvade och benådande människoliknande varelser. Även inom nordisk mytologi är alver vackra varelser, det kan man läsa i Prosaiska eddan. Ljusalverna, som påminner om Tolkiens alver, bor i Alvheim och är ”fagrare än solen”. De är goda och lyder under Frej.  I Tolkiens verk Silmarillion finns de båda alvraserna Calaquendi och Moriquendi – vilka är ljus- respektive svartalver, precis som i nordisk mytologi. Även svartalver omnämns i den Prosaiska eddan. Svartalvernas hem är Svartalfheim.

4. Tolkiens trollkarl Gandalf beskrivs som en gammal man med långt skägg, slokhatt, gråklädd och med en vandringsstav. Precis så beskrivs Oden, som förklädd, då han ”vandrar” omkring i Midgård. Båda är visa och mästare i magi/sejd. Namnet på Gandalfs häst Skuggfaxe påminner om nordiska mytologins hästar Skinfaxe och Rimfaxe. Tolkien har själv, i ett brev, beskrivit Gandalf som en ”odensk vandrare” och själva namnet Gandalf förekommer i den isländska sagan Völuspá.

5. En Baelrog är ett underjordiskt eldmonster i Sagan om ringen. Baelrogen slåss mot Gandalf på bron Khazad-dûm samtidigt som den kollapsar. Detta kan vara en parallell till eldjätten Surt som förstör bron Bifrost (som går mellan Asgård och Midgård) med sitt brinnande svärd.

6. Théoden är namnet på kungen av Rohan i Sagan om Ringen. Ordet ”théoden” är relaterat till det fornnordiska ”þjóðann” som betyder ”folkets ledare”.

7. Gimli är namnet på en dvärg i Sagan om ringen. Det är även namnet på platsen där överlevarna från Ragnarök hamnar. Gimli, eller Gimle, sägs vara den vackraste boningen i Asgård och har ett tak av guld. Platsen omnämns i Völuspá och Prosaiska eddan.

8. Beorn är en hamnskiftare i Tolkiens Bilbo. Han skiftar mellan att vara en stark björn och en något människoliknande varelse. I isländska Hrolf Krakes saga förvandlas en av Kung Hrolfs krigare till en björn. Tolkiens korta novell Sellic Spell ska, enligt uppgift, vara baserad på Hrolf Krakes saga. Inspirationen till Beorn har sannolikt sina rötter där.

9. Troll är stora, fula, avskyvärda och elaka varelser i Tolkiens värld. Trollen från hans böcker påminner främst om jättar från den nordiska mytologin. På Island och i Skandinavien var antagonisterna i de forna sagorna ofta jättar – och med tiden blev antagonisterna istället ofta troll. Jättar och troll har stora likheter inom nordisk folktro och tycks nästa vara utbytbara med varandra. I det medeltida Norden användes termen ”troll” för allt ifrån jättar till häxor och spöken.

10. Både Sagan om ringen och Bilbo – En hobbits äventyr har likheter med den fornnordiska sagan om Sigurd Fafnersbane. I sagan återfinns en glimrande guldring som många åtrår – likt Härskarringen i Sagan om ringen – och draken Fafner som vaktar en guldskatt har likheter med draken Smaug i Bilbo – En hobbits äventyr.

Kristendom är inte europeiskt

Samtliga av Guds handlingar i Bibeln utspelar sig inom ett litet område i Mellanöstern.

Åkallades gudar på denna plats under förkristen tid?

Tidigare var Norden och Europa ett fritt hedniskt landområde, där folket dyrkade otaliga gudar, gudinnor och naturväsen, fors- och skogsandar och heliga lundar med mera. En ädel plats där man nöjt av ära, som man kunde vinna på slagfältet, tvekampen eller på arenan. En plats vars tänkare lade grunden till naturvetenskap och filosofi med mera. En plats utan dokumenterade religionskrig. En plats där man tävlade i idrott, poesi och konst. En plats där man avbildade sina gudar och hjältar i sten, brons och trä. En plats där det mesta var självklart och odogmatiskt.

Innan kristnandet hade Europa åtnjutit både det sköna antika Grekland samt det storslagna romarriket – och all högstående kultur dessa, samt andra européer, har skapat.

Augustus från Prima Porta (skulptur tillverkad omkring 20–1 f.Kr.)

De antika grekiska och de fornnordiska hjältesagorna lär oss om heder, ära och blodshämnd – tvärt emot den främmande kristna doktrinen av att ”vända andra kinden till”, ”älska din fiende” och så vidare. Målet med en mans levnad i det forna Norden var främst att söka ära och rikedom, men även att grundlägga en stark ätt och få ett vida beryktat namn – det vill säga allt annat än den abrahamitiska underkastelsen.

Kristendomen stammar från Mellanöstern – och idag ligger dess abrahamitiska regler som grund för vår lag och moral. Dess främmande sagor har berättats för våra spädbarn i generationer. Abrahamitiska kungar och profeter har blivit ”våra” hjältar och en pytteliten del av Mellanöstern anses vara ”vårt” heliga land. Vi har förkastat våra gudar och rivit ner våra gudabilder för att ge plats åt Abrahamitiska helgon.

Det är hög tid att vi återgår till våra rötter och dricker från vår egen brunn.

Inkräktarna finns nu som gratis ljudbok


Den historiska romanen Inkräktarna finns nu som gratis ljudbok, uppdelad i 22 delar.

”Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett fanatiskt kristet brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik.
Vi får en annan bild av Nordens kristnande.”

Ljudboken hittar ni här eller på Spotify.

Podcast: Höns i mytologi och folktro


Avsnitt 26 – Höns i mytologi och folktro

I detta avsnitt diskuterar vi (undertecknad, Daniel från Brons och blod och Linus från Folkpodden) höns i mytologi och folktro. Vi går in på hönsens urhistoria, höns i det forna norden och hönsens roll i myter och folktro med mera.

Avsnittet hittar ni här.

Hedendomens sista kamp i Tiveden

I kapitlet Slaget vid Hova* ur Svenskarna och deras hövdingar (1908) skriver författaren Verner von Heidenstam (1859-1940) om de sista hedningarna i Tiveden**, och om deras sista kamp mot kristendomens krigare. Han beskriver även ett blot med människooffer. Stycket är en fri tolkning av Heidenstam och har ingen egentlig förankring i historien:

”Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta.  Beständigt hade de likväl sagt varann, att han ännu måste finnas kvar på något gömt ställe i sin skog.

Det var en alldeles övermossad stubbe med kornblå, vassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att inte falla isär. Ovanför bältet var upptäljd en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud, och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var sönderborrad av gravstickare, sutto Torsviggar, rostiga knivar och avbrutna pilspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan hade myrorna  stöttat en hög stack. Och mitt bland förgängelse och vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans skalbagge, med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.

Hulv Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant fynd. Han ropade till de andra, men höll för öronen för att slippa att höra det förfärliga återskallet.

De samlades då kring källan och hängde upp sina kappor till skydd över kvinnorna. »Det ringer i Hova», sade de. »Slaget har begynt, och prästen står framför altaret. Men Valdemar sitter lugnt vid gästabudet i Ramundeboda. Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.»

»I dag är efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar», svarade Hulv Skumble. »Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt de våra, och det är ett människooffer. Men till dig, Ti, säger jag: Du har blivit orkeslös. Ingen har på länge givit dig sitt blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka! Jag skall skänka dig mina ögon. Jag har levat länge nog och har inte mer någon glädje av dem, bara bitterhet och harm.»

När det blev afton, och blossen voro tända, ryckte han lös ett par Torsviggar, kände på deras kanter och valde ut den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon med Torsviggen, uppgav han anden, och när de kastades i källan, sjönko de genast och blevo liggande på botten, stora och klara och utan att blinka för elden. Då grepos alla, både kvinnor och män, av yrsel och svingade blossen upp mot nymånen, och häst efter häst blev framledd och offrad under besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i mossan. Ingen tvekade längre, att inte de gamla växtandarna nu i sankt Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtvivlad strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.

Slipdonen framtogos, och skogsgångarna vässade sina yxor. De voro illa rustade, många utan brynja och ingen med stålhuva. Men de visste sedan gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den inträngande och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt.

Hästskallarna, som de också togo huden av, höllo de över sig på stänger. Andra sleto upp sin skjorta och målade ett grinande huvud på bröstet och magen. Sedan kastade de över sig kappan, så att de sågo ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras föräldrars föräldrar lärt av finndvärgarna, som stritt på det sättet, långt innan Ti ännu dyrkades som gud.

Några bondemän kommo springande, barhuvade och tomhänta. »Hertigens folk syns redan ute på myren», ropade de. »Hela Valdemars här är slagen vid Hova! Vi äro förlorade!»

Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och rävar flydde förbi. En fårskock rusade fram med långa språng, följd av en brun ko, vars skälla pinglade ursinnigt.

Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde sig med kvinnorna bakom stammarna. Facklorna blevo nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden skulle falla i vattnet och inte tända barren. Fast inga människor längre kunde upptäckas, förblev skogen därigenom ljus som en upplyst, men tom sal.

Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de sågo de två klara ögonen, som betraktade dem ur källan, togo de sig om huvudet och flydde.

Vägvisaren korsade sig och stod kvar ensam. »Gud, min drotten!» stammade han. »Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista hedningarnas hemliga offerställe. Hjälp oss, hjälp oss!» I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.

De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart framför sig i den ljusa skogen, blott inte några människor, och oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar. Nu framstörtade hela spökhären av hoppande jättehuvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking spikklubbor och spjut.

Men då strök en grå rad av helt och hållet järnklädda män fram vid ena sidan som en rad av ulvar. De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Inga kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna, pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring eller halvvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på skuldran med orden: »Gack i frid! Jesus Kristus lever.»

Och genast skallade bakom dem under Tiveds-tallarna från hundratals munnar: »Kyrieleis, kyrieleis!»*** De ryckte av spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de hotande kvinnorna, vände de svärdsknappen uppåt och böjde huvudet.

Den, som gick främst, var både resligast och en av de skickligaste. Han hade en tarvlig, slät hjälm med en liten mörk springa framför vardera ögat. Hans huggande svärd klöv Ti ända till roten, och de murkna benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna igen, att det var hertigen själv. Bakefter följde hans häst som en trogen hund, utan att han behövde hålla honom i tygeln.

Småningom hade det dagat igen, och skogsfolket rusade i flykt från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de själva och kröpo in under stenar och rösen som grävlingar och rävar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.”

*= Slaget vid Hova var en brödrastrid vid Hova i Tiveden den 14 juni 1275, där en kung Valdemars bondehär besegrades av hertig Magnus (senare Magnus Ladulås), och Erik Birgersson.

**= Tiveden är ett stort skogsområde beläget i nordöstra Västergötland och Närke. Idag är området bitvis en nationalpark.

***= Kyrieleis är en förkortning av ”Kyrie eleison” (Herre förbarma dig!), ett glädjerop som ofta ropades av korsfarare och pilgrimer.

Om julkärven

En julkärve, eller julnek, är en bunt sammanbundna sädesstrån, som sätts upp utomhus som mat för småfåglar under julen. Julkärven ansågs vara magisk.

I Året i västsvensk folktro av Hans Carling finns ett stort antal upptecknar som omnämner just julkärven: kärven skulle sätta upp på julafton. Enligt vissa uppteckningar skulle den sättas upp på eftermiddagen, och enligt andra skulle den sättas upp i gryningen – det blev då bättre gröda. Innan den blev uppsatt skulle den ligga under ett bord under natten. Den som satte upp kärven skulle bjudas på en sup. De flesta uppteckningar tyder på att kärven sattes upp i en gran – ibland i en kvistad gran (stång).

Kärven satt uppe till våren och sedan gav man den åt korna, bland annat för att det skulle bli tjock grädde på mjölken, ge korna bra matlust och bota deras sjukdomar. Andra uppteckningar vittnar om att kärven kastades i gödslet vid påsk, enligt en annan uppteckning stoppades vaggbolster med halmen från kärven – då den var helig.

Förekomster av julkärvar grundar sig troligen i att man ville mätta fåglarna så att de inte åt upp skörden, det sades bland annat att om man inte satte ut kärven så blev det hungerår och att det var farligt att vara snål mot fåglarna. Det sades även att den som inte satte upp julkärve blev fattig.

Den som först fick upp sin kärve fick först skörda. För att locka fåglar till den kunde man exempelvis smula sönder en kaka över kärven, eller hälla brännvin över den. Kom många fåglar till kärven, blev det kall vinter och god skörd. Det var välsignat om det kom många ”gulspeckar”, det vill säga gulsparvar till kärven. Kom andra fåglar än gulsparv till kärven blev det ”oår”.

Under julen var inte bara kärven viktig, utan även själva ”julhalmen”. Man bar in en kärve halm i stugan och den hälsades som en levande person. Ibland ställde man en kärve halm ”orörd i spishörnet” eller så breddes den ut på golvet eller i sängarna – andarna troddes ligga där. Halmen ansågs även skydda mot trolldom.

I Årets folkliga fester skriver Martin P:n Nilsson angående bruket att strö ut halm på golvet: ”förklaringen torde vara ganska enkel: man har gjort det för värmens skull. I gamla tider, då gemene man hade jordgolv och uppvärmningen överallt var bristfällig, måste det ha varit ohyggligt golvkallt, och man kunde gott behöva ett värmande lager av halm, då man om julen tillbragte största delen av dagen inne i stugan utan något egentligt arbete. Längre tillbaka var bruket allmänt även i furstarnas och adelns boningar. Det omtalas i de isländska sagorna och långt senare i andra länder, att golven vid festligare tillfällen beströddes med halm; det skedde ännu i Henrik VIII:s och drottning Elisabeths palats. Man har å andra sidan åberopat den hos oss förr vanliga seden, att husfolket om julen lämnar sina sängar och sover i halmen på golvet. Det säges nämligen, att de levande överlåta sängarna åt själarna, som om julen besöka sina gamla hem”.

Bland uppteckningarna går bland annat att läsa om lekar, eller ritualer, rörande julhalmen: ”far och dräng kom med varsin halmkärve. ’Får vi låna hus här i 14 dagar?’ De satte kärvarna mitt på golvet och fick varsin sup. Kärvarna stöttes i golvet tre ggr. Låg det korn under dem, blev grödan riklig nästa år”, ”julhalmen fördes in av husfadern som klätt sig i päls, sotat sig och låtsas vara en främling; han bar tre kärvar”, ”far kom iklädd halmhatt och vrängd päls med halmband, krypande in med en halmkärve på ryggen. Han agerade björn. Julhalmen förnyas nyårsafton och trettondagsafton”, ”när far kom in med kärvarna – barnen dansade kring kärven”, ”julhalm. De yngre sov i den om natten. Utklädd kom far in med lång-halms-kärve och bad att få stanna över julen” och ”en pojke fick rida på julkärven, då far bar in den – ’rida in julen’”.

Förrädaren Torgeir Ljosvetningagode

Torgeir Ljosvetningagode, även känd som Torgeir Torkelsson, föddes 940 e.Kr. på Island. Mellan åren 985-1001 var han lagsagoman vid Islands Allting (det äldsta existerande parlamentet i världen). Torgeir var asatroende.

Island kristnades i slutet av 900-talet. Den äldsta kända missionären i landet är Friedrich, från Tyskland. Han ska ha varit på Island åren 981-986. Den norske kungen Olav Tryggvason skickade missionären Tangbrand till Island omkring 997 e.Kr. Tangbrand, likt kung Olav, ska ha mördat och hotat för att främja kristendomen. Snorre Sturlasson beskriver honom som ”en våldsam och mordisk kämpe, men en god och rask präst.”

År 1000 hade många islänningar antagit kristendomen och vid Alltinget samma år skulle man besluta ifall Island skulle bli kristet eller förbli hedniskt. De kristna på ön valde Hall Torstensson, även kallad Sidu-Hall, som företrädare och hedningarna valde Torgeir. Hall överlämnade beslutet till Torgeir, något man kan tolka som att det forfarande fanns fler asatroende än kristna på ön.

Det sägs att Torgeir lade sig under en fäll i ett dygn för att begrunda sitt beslut. Till mångas förvåning valde Torgeir att förråda sina anhöngare, han beslutade att islänningarna skulle bli kristna och låta sig döpas. Folket ställde dock tre krav som de kristna gick med på: det skulle fortfarande vara tillåtet att sätta ut barn i skogen, att äta hästkött och att blota till asagudarna. Kraven accepterades, så länge bloten ägde rum i hemlighet. Således kristnades Island relativt fredligt, i alla fall om man jämför med många andra platser.

Torgeir själv antog kristendomen efter beslutet. Han kastade sina gudafigurer i ett vattenfall, som därefter kom att kallas Goðafoss – gudarnas vattenfall. Vattenfallet ligger på nordöstra Island.

Torgeir omnämns i Isländingaboken och Ljosvetningasagan – som handlar om Torgeir och hans ätt.

Halloween, alla helgons dag och alvablot blir tillgängligt för alla

Specialavsnittet Halloween, alla helgons dag och alvablot finns nu tillgängligt för alla som vill lyssna. Det spelades in förra året, strax innan allhelgonahelgen, och var ursprungligen bara tillgängligt för prenumeranter på Gesta Danorum (Substack).

Avsnittet hittar ni här eller på Spotify.